Välj en sida

”Huru vårdas kriminalpatienterna i särskilda fängelsehospital för sinnessjuka straffångar. I sin senaste berättelse hade statsrevisorerna fäst uppmärksamheten på vården af kriminalpatienter, som revisorerna funnit otillfredsställande, då hospitalen ej anses förfoga öfver för ändamålet erforderliga säkerhetsanordningar. Revisorerna ifrågasatte, huruvida icke vid något eller några af rikets hospital böra vidtagas åtgärder, i ändamål att där må kunna interneras sinnessjuka straffångar. Medicinalstyrelsen har nu, på anmodan af regeringen yttrat sig i frågan, hvilken under senaste decenniet varit föremål för ganska mycken uppmärksamhet från myndigheternas sida.

Vården af kriminalpatienter — säger styrelsen bland annat — tillsammans med hospitalens öfriga patienter, medför stora problem. särskildt när det gäller sinnessjuka straffångar. Erfarenheten har nämligen visat, att de från fängelserna till hospitalen öfverförda patienterna ofta äro af en indiscinabel, opålitlig eller våldsam karaktär, och att deras närvaro å hospitalen för dessa utgör en tunga. De verka där såsom ett band på hospitalens utveckling. Å andra sidan kan straffånge som drabbas af sinnessjukdom, ej inom fängelset erhålla lämplig vård. Fängelsets resurser äro i detta afseende mycket små, och dess utrustning synnerligen dålig, hvilket förhållande i alla händelse: kan medföra stort men, eftersom väntetiden å hospitalsplats med det nuvarande platsbristen, vanligen blir ganska lång. Dessa olägenheter skulle kunna öfvervinnas genom uppförande vid de centrala fängelserna af särskilda sinnessjukafdelningar, ställda under ledning af psykiatriskt utbildade läkare.

Genom sådana afdelningar blefve hospitalen befriade från individer som ej lämpa sig för friare vård, och den inom fängelset insjuknade fången kunde där beredas fullgod vård. Ett uppslag i dylik riktning har fångvårdsstyrelsen i en skrifvelse för omkring åtta år sedan meddelat medicinalstyrelsen, hvilken ställt sig gynnsam till förslaget och inbjudit fångvårdsstyrelsen till samarbete för ett detaljerat förslags utarbetande. Tillkomsten af Växjö hospitals kriminalafdelning synes emellertid ha förorsakat uppsköt med förslagets vidare bearbetning. Medicinalstyrelsen har sig också bekant, att Psykiatriska föreningen under förlidet år hos fångvårdsstyrelsen gjort framställning om åtgärders vidtagande från nämnda styrelses sida för inrättande af hospitals afdelningar vid en eller flera af rikets större straffanstalter.

Hvad ingår statsrevisorernas uttalande i fråga om otillräckliga säkerhetsåtgärder för kriminalpatienters vård å hospitalen erinrar medicinalstyrelsen därom, att anmärkningar tidigare gjorts i motsatt riktning. Så framhöllo statsrevisorerna år 1897 med anledning af ett besök å Kristinehamns hospital bland annat, att fönstren i isoleringsrummen voro så små, att dessa mera gjorde intryck af att vara fängelseceller, hvadan fönstren syntes böra upp huggas och förstoras, så att de komme att införa mera ljus. En liknande erinran gjorde riksdagens revisorer år 1904 i det de uttalade önskvärdheten däraf, att vid samtliga hospitalen upphuggning af cellfönstren måtte vidtagas i så stor utsträckning, som lämpligen kunde ske.

Cellernas förändring till rum med fönster i vanlig höjd har sedermera visserligen i stor utsträckning ägt rum vid rikets samtliga anstalter, men medicinalstyrelsen har dock städse haft sin uppmärksamhet riktad på, att sådan fö ändring ej skulle ske i större utsträckning, än att för rymning benägna eller på annat sätt svårhandterliga sjuka kunde kvarhållas på hospitalen. Ett i ärendet infordradt yttrande från öfverläkaren vid Stockholms hospital, professor Bror Gadelius bifogas. Professor Gadelius anmärker, att det icke kunnat undvikas, att kriminalpatienter vårdas tillsammans med andra sinnessjuka. Det vore emellertid för vissa fall synnerligen önskvärdt, att å en mindre fastare och mot rymningsförsök tryggad afdelning kunna isolera samhällsvådliga sjuka — framför allt sådana, tillhörande kriminalpatienternas kategori.

Beträffande vissa till denna kategori hörande, nämligen sinnessjuka straffångar, till hvilka en från Stockholms hospital under senare tid ofta rymd person hörde, tillgodoses samhällets säkerhet bäst genom inrättandet af smärre fängelsehospital i samband med våra centralfängelser. Därigenom skall -yttrar professor Gadelius till — äfven en för strafffången ofta rätt uppenbar orättvisa, att icke få i strafftiden medräkna den tid, han vårdats som sinnessjuk, undvikas. ” Artikel från tidningen Kalmar 27/1 1908