Välj en sida

”En sensommardag 2009 vandrade Sven-Erik Brandt från Linköping som så ofta i östgötaskogarna vid Vårdnäs för att plocka svamp. Men det var inte gyllengula kantareller som han plötsligt fick syn på. I stället gjorde han en makaber upptäckt. Bland asfalt, takpannor och annat schaktavfall låg ett 15-tal gravstenar med fullt synliga inskriptioner, några så sent som från 1980-talet. Gravstenarna hade använts som fyllnadsmassa till en väg.

Ungefär vid samma tid användes gravstenar som utfyllnad under en ångbåtsbrygga vid Skarholmen i Mälaren. Stenarna var krossade, men bland spillrorna fanns fortfarande läsliga inskriptioner. På Gamla kyrkogården i Uppsala, vilorum för Geijer, Fröding och Hammarskjöld, vimlar det av små gröna skyltar, som signalerar att kyrkogårdsförvaltningen söker kontakt med närstående. På vissa gravar liknar ogräset en ogenomtränglig djungel, och monumentala stenar ligger omkullvälta.

Så här går det till i Sverige. När gravrätten har gått ut, i normalfallet efter bara 25 år, avlägsnas gravvården. Det gäller även hundraåriga gravar, som har upprättats på evärdlig tid, eftersom begreppet inte längre är giltigt. Gravstenarna skickas iväg för att sönderkrossas eller i vissa fall för att slipas om och återvinnas. Så skändas och utarmas de svenska kyrkogårdarna, ett av våra viktigaste och mest intressanta kulturhistoriska arv. Flyttströmmarna inom Sverige har varit dramatiska och anhöriga finns inte längre i trakten. Kyrkogårdsförvaltningarna räds stigande kostnader för att underhålla gravar. Men kan synen på kyrkogårdar reduceras till endast en fråga om gravrätt och pengar?

I första hand är kyrkogårdarna ett vilorum och en plats för anhöriga att söka sig till. Men de berättar också om människor som har levat och bidragit till utvecklingen av vår tids samhälle. Gravstenen må vara kall och stum, men i tystnaden finns röster ur det förflutna. Inskriptionerna på namn och yrken, levnadsmotton, bibelord, porträttmedaljonger, skulpturer och andra utsmyckningar ger oss en möjlighet att få syn på de historiska sammanhangen. På en promenad kan man möta de mest skiftande yrken och levnadsöden: vagnmakare, badbetjänt, trotjänarinna, lokputsare och sjökapten för att nämna några exempel.

I de svenska städerna, hårt drabbade av rivningsraseri under 1900-talet, är kyrkogården ofta den sista fredade plats där invånarna kan få en bild av den äldre stadshistorien. Kyrkogården blir en tvilling till den verkliga staden där man kan återfinna stadens tidigare invånare sida vid sida.Detta har man också tagit fasta på i lagstiftningen. Den svenska kulturminneslagen framhåller kyrkogårdarnas betydelse. ”Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas”, står det. Men lagen är tandlös. Det är bara i teorin som kyrkogårdarna är fredade.”

Texten ovan kommer från den viktiga och intressanta debattartikeln ”Ett kulturmord pågår i det tysta” av Nils Johan Tjärnlund, publicerad 3/11 2012 på Nättidningen Svensk Historia. Artikeln har också publicerats i Svenska Dagbladet. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.

Bilden nedan har ej samband med artikeln. Den visar Västerviks Hospitals begravningsvagn på 1910-talet. Ur Psykiatriska museets arkiv.

 

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA