Välj en sida

En skandalhistoria afrättad. Af särskilda skäl ber jag att här få nämna några ord angående en uppfunnen skandalhistoria, som sedan några veckor tillbaka idislats utaf en af de två eller tre smutstidningar, hvilka vanhedra hufvudstaden. Den hederliga prässen kan naturligtvis ej sysselsätta sig med bladen ifråga, liksom ingen hederlig person borde köpa dem. Detta Benare sker emellertid, och upprepade infamier vinna slutligen ett slags tilltro. Därför för denna gång ett skarprättarhugg mot hydran ….

Skandalhistorien, om hvilken mycket dryftats, innehåller, att en fröken R, som af sina närmaste ansågs vara besvärlig, af dessa — tack vare illistiga funder — inspärrats på Lunds hospital som obotligt vansinnig. Hon var, förstås, ej i ringaste mån abnorm; hon var ett offer. Fattades bara att hon haft förmögenhet, som de nattsvarta andarne, hennes närmaste, på detta infernaliska sätt tillskansade sig. Men olyckligtvis är såväl fröken R. som hennes närmaste fattiga. Men det kan ju låta utan den snöda mammon. Dessa närmaste vände sig till en läkare för att få intyg, som möjliggjorde hennes inspärrande. Och denne ”ställde den legaliserade läkarens uppfattning af edlig förpligtelso i den hemskaste dager” — han lämnade intyget. Och nu befinner sig den arma på Lunds hospital.

”Hemsk dager” öfver allt samman, i sanning — om här förekomme ett uns af sanning. Fröken R. blef i mycket unga år offer för sinnessjukdom; yttrande sig i olika manier, hvaribland elakhetsmanien var och är den förherskande; idliga trätor, ja, äfven handgripligheter äro uttryck af densamma. En verklig börda har hon under åratal varit för sina närmaste; hon inackorderades på den ena privata vårdanstalten för sinnessjuka efter den andra — men snart meddelades, att man i följd af hennes oregerliga sinne, omöjligen kunde ha henne kvar. Hennes närmaste drogo sig i det längsta för att hon skulle komma in på allmänt hospital; slutligen måste det dock gå därhän.

Sommaren 1890 intogs hon på Lunda hospital, men utskrefs redan efter ett par månader — hennes närmaste ville än en gång pröfva på den enskilda vården — utskrefs hon därifrån som oförbättrad. Så intogs hon än en gång i en privat anstalt för sinnessjuka; en fröken Malmstedts i Sundbyberg nära Stockholm. Som fröken R. emellertid var fullkomligt ohandterlig och som hon upprepade gånger handgripligen förfördelat föreståndarinnan, vände sig såväl denna som hennes närmaste till ställets läkare med anhållan om legalt intyg, att fröken R. var sinnessjuk.

Läkaren i fråga svarade att han flera gånger sammanträffade med fröken R.; han kom för öfrigt genast till den öfvertygelse, att fröken R. var i fullaste mening abnorm. Och så lämnade han, på heder och samvete, intyget, hvarefter fröken R. fördes till Lunds hospital, där hon nu är. Och så blefvo hennes närmaste (tack vare inspirationer från henne, den vanvettiga) framstälda som skurkar och läkaren som menedare o. a. v. Från prästens stinkande träsk vänder man sig; men må bär emellertid lämnas ett svar i form af ett intyg från öfverläkaren vid Lunda hospital. Det lyder så: ”Att fröken R, som intogs här såsom sinnessjuk den 13 juni 1890 och oförbättrad utskrefs den 15 därpå följande augusti, ånyo här intogs den 25 sistlidne november i samma tillstånd af sinnessjukdom som förut, och att hon fortfarande visar så otvetydiga tecken af denna sjukdom, att ingen sakkunnig kan hysa ringaste tvifvel om dess karaktär af värklig sinnessjukdom af sådan art, som kräfver hospitalsvård, varder härmed af förekommen anledning intygadt. Lunds hospital den 21 deocmber 1891. Sv. ödman.”

Ett ord till sist: finnes intet medel att stäcka dessa smutsens hydror, dessa ”Breflådor”? Må landsortsprässen ingripa; Stockholmsprässen synes ej vilja göra det. Må den förkunna att den ej lämnar sina tidningar på ställen, där ”Breflådorna” säljas.”  I originaltexten skriver man ut hennes hela namn.

Källa: Tidning för Wenersborgs stad och län 16/1 1892