På Norra kyrkogården i Lund står en sten med några minnesord över patienterna vid Vipeholms riksanstalt för sinnesslöa. ”Var resan stormig, huru skön är hamnen.”

Döden som befriare från ett eländigt liv. Men kom döden ensam? Under åren 1941 till 1943 hände något på Vipeholm som inte har sin motsvarighet på någon annan svensk vårdinstitution. Dödligheten bland de manliga patienterna mer än tredubblades, plötsligt och som på en given signal. Dödstalen steg högre än vid flera tyska anstalter som just under dessa år tillämpade nazisternas eutanasipolitik, alltså ”barmhärtighetsmord” på sinnessjuka och utvecklingsstörda.

När den dåvarande tillsynsmyndigheten, Medicinalstyrelsen, inspekterade Vipeholm noterades mängden döda. Inspektören accepterade sjukhuschefens förklaring, och ställde inga krav på utredning eller åtgärder. Ingen har sedan dess forskat i vad som egentligen hände på sjukhuset under dessa år.

203 av de intagna männen avled. Det var nästan en fjärdedel av dem som vistades på sjukhuset. Vilka var de och varför dog de? Patienterna på Vipeholm hade samlats ihop från hela landet i syfte att tömma sinnessjukhusen på utvecklingsstörda, och för att avlasta de små kommunala sjuk- och ålderdomshemmen från tunga vårdfall… ”

Texten ovan kommer från den oerhört viktiga och intressanta artikeln Svältdöden på Vipeholm av Thomas Kanger. Klicka på länken för att läsa hela artikeln !

Nedan: Bild från Wikipedia. Vipeholm är nu gymnasieskola.

File:Gymnasieskolan Vipan.JPG