”Skolor, sjukhus, fängelser, militärväsendet och hospitalen eller mentalsjukhusen – alla skulle de bygga på samma enhetliga, kristna, lutherska grund. Sverige hade ju en statskyrka som omfattade allt och alla. Sundby hospital stod färdigt 1922. Det var ett av flera stora hospital som byggdes på olika håll i Sverige i början av 1900-talet. Innan dess hade staten under många år utrett hur mentalvården kunde göras modern, effektiv, human och ekonomisk.
Sundby blev ett eget litet samhälle en bit utanför Strängnäs. På gården odlades mycket av det hospitalets patienter och personal skulle äta. Precis som i vilket annat samhälle skulle det finnas en kyrka. Den ritades av arkitekten Carl Westman, en av hospitalets arkitekter. (Bild ovan från Wikipedia, den kommer ej från artikeln)
Sjukhuskyrkan, den allra första på ett mentalsjukhus, invigdes 1926 av biskop Ullman. Vid invigningen hade byggnaden stått färdig i flera år, men det hade inte funnits pengar till inredningen. Nu hade hospitalets patienter tillverkat det mesta. Från de olika verkstäderna kom bänkar, predikstol, altare, ljusstakar och ljuskronor. Några år senare hängdes sex mässingslampetter upp. De var tillverkade av sjukhusets kasserade diskbänkar! Först 1936 kunde en klockstapel invigas.
På Sundby fanns ingen församlingspräst men väl en hospitalspredikant. En av lektorerna, lärarna, vid läroverket skulle också tjänstgöra som präst på hospitalet. Vid denna tid var det ännu vanligt att läroverkslärarna var prästvigda och arbetade i både kyrkan och skolan. Hospitalspredikanten höll gudstjänst varje söndag i den lilla kyrkan. Han besökte enskilda patienter för samtal och ansvarade för hospitalets bibliotek. Allt detta utöver arbetet i läroverket i stan.
Bilden ovan visar Strängnäs och kommer från Wikipedia, den har ej samband med texten.
Församlingslivet i det lilla samhället Sundby påminde om livet i vilken församling som helst. Sjukhusprästerna berättar i sina årsberättelser om regelbundna gudstjänster med upp till 100 besökande i den lilla kyrkan. Sjukhusets kör brukade medverka vid de stora kyrkliga helgerna. 1936 blev de kvinnliga gudstjänstbesökarna många fler än männen. Det berodde på att de manliga avdelningarna hade fått radioapparater, som lockade mer än ett besök i kyrkan. Var det utsändningarna från olympiaden i Berlin som var anledningen till anstalten skaffade radioapparater?
Bland patienterna fanns många skickliga hantverkare. Patienterna tillverkade en stor del av kyrkans inredning. På 1960-talet fanns flera duktiga textilhantverkare på sjukhuset. De tillverkade antependier, altardukar, och stolor i kyrkoårets färger. Stolan är ett band som prästen bär över axlarna.
Klockan i kyrkans klockstapel bekostades av pengar som samlades in bland personalen och Strängnäsbor. Patienternas hemförsamlingar bidrog också med pengar som samlats in som kollekt. Själva klockstapeln placerades på den s. k. biskopsstolen, en stengrund där enligt traditionen en biskop för länge sen predikat för sommarlediga Strängnäsbor. Ringningen vid helgsmål, gudstjänster och begravningar sköttes av patienter.
Att hamna på hospital kunde innebära att patienten stannade där livet ut. Det fanns patienter som ”glömdes bort” av sina anhöriga. När han eller hon dog fanns ingen anhörig som ordnade begravningen. Redan 1922 begravdes den första patienten på sjukhusets begravningsplats. Fram till 1961 begravdes där drygt 500 personer, de allra flesta patienter men även några ur personalen. Många av patienterna ligger i omärkta gravar, bortglömda av släkt och vänner. Det gäller dock inte alla. 1957 skrev en man från USA till sjukhusets trädgårdsmästare. Han ville få växter planterade på sin dotters grav och undrade om det överhuvudtaget skulle vara möjligt och vad detta skulle kosta. Trädgårdsmästaren lovade plantera växter på graven. Helt gratis dessutom.”
Texten ovan kommer från artikeln Sjukhuskyrkan på Sörmlands museums hemsida. Bilden ovan har inget samband med texten, det är en patientmålning från Psykiatriska Museet i Västervik.
