“Mentalsjuka, tillfälligt sinnesförvirrade, psykiskt utvecklingsstörda och åldersdementa utgjorde de parias bland sjuka och vårdbehövande som fick vänta längst innan anständiga vårdformer utvecklades. Staten hade ansvar för hospitalsvården, men enligt 1864 års lasarettsinstruktion och 1901 års lasarettsstadga skulle landstingen komplettera hospitalen med särskilda lasarettsavdelningar eller asyler för tillfällig vård av sinnessjuka. I anslutning till det nybyggda lasarett som togs i bruk i Sundsvall 1875 fanns för detta ändamål 2 vårdplatser, från 1912 utökade till 8.
 
Liksom på andra håll vårdades många mentalsjuka och psykiskt utvecklingsstörda i Sundsvall inom hemmen, men om de inte kunde försörjas av familjen eller på annat sätt hamnade de utan närmare kategoriindelning på Lindgrenska arbetsinrättningen. I april 1899 väckte fattigvårdsstyrelsen förslag i fullmäktige om anskaffande av särskilda vårdlokaler för de sinnessjuka. Den utredningskommitté som tillsattes fann emellertid på en billig lösning. Enligt det förslag som behandlades i fullmäktige i februari 1900 skulle “trenne dårceller” inrättas i arbetsinrättningens “befintliga, till stall och ladugård använda” stenhus och i inrättningens park skulle göras en inhägnad “för de sjukas rörelser i det fria.” Hela projektet beräknades kosta 2 300 kronor.
 
Förslaget tilltalade varken fattigvårdsstyrelsen eller hälsovårdsnämnden. Fattigvårdsstyrelsen önskade en nybyggnad för hela fattigvården på den vretjord den disponerade på norrsidan om Selångersån och ville ha en särskild byggnad för sinnessjuka förlagd i anslutning till denna. 1:e stadsläkare Elfström hade en annan idé: epidemisjukhuset kunde utrymmas och tas i bruk “som asyl för å inrättningen nu intagna obotligt sjuka” och det intilliggande stenhuset, där epidemisjukhuset hyste sina desinfektionsugnar, kunde “utan stora kostnader … apteras till dårstuga”.
 
Trots att fattigvårdsstyrelsen vidhöll kravet på nybyggnad norr om Selångersån valdes dock tills vidare den enklaste lösningen — tre dårceller i försörjningsinrättningens källare — och först i oktober 1910 kunde fullmäktige enas om att bygga en anstalt för 30 sinnessjuka norr om ån. Eftersom sinnessjukhuset förbands med fattigvårdens övriga byggnadsplaner blev det dock lång väg mellan ord och handling och förhållandena i Sundsvall hann växa till en skandal. I april 1912 besöktes försörjningsinrättningen av inspektören för sinnessjukvården i riket, doktor Alfred Petrén. Hans synnerligen livliga rapport — vidarebefordrad av Kungl Medicinalstyrelsen — utgör en av de värsta vidräkningar som drabbat stadens styrande:
 
“Å Sundsvalls försörjningsinrättning äro de sinnessjuka och sinnesslöa af båda könen … inrymda uti en gammal tvåvånings träbyggnad … I denna byggnads källarvåning finnas … trenne isoleringsceller af den äldre, fängelseliknande typen med små fönster. Dessa voro därtill försedda med täta galler i de två, åt gårdssidan vettande cellerna, hvilka också voro nästan halfmörka … Nedre våningen uti ifrågavarande byggnad innehåller … 4 sjukrum, därav 2 med resp 5 à 6 sängar för manliga sinnessjuka å ena sidan om midtelkorridoren och 2 med 5 sängar hvardera för kvinnliga sinnessjuka å andra sidan om denna … Den öfre våningen innehåller … 9 större och mindre rum, afsedda för de normala kvinnliga understödstagarna, men delvis tagna i bruk äfven af sinnessjuka och idioter … Så lågo t ex tillsammans i ett rum en orolig melankolica, som ständigt jämrade sig högljudt, en snuskig idiot och två åldriga kvinnor … Som ett allmänt omdöme måste jag säga, att det är ägnadt att väcka förvåning, att en stad af Sundsvalls storlek så länge låtit sin sinnessjukvård förblifva i ett så otillfredsställande skick …” .
 
Rapporten gjorde klart att sinnessjukhuset nu måste prioriteras samt att anstalten måste göras större än man tidigare räknat med. I december 1912 beslöt fullmäktige utöka anstalten till en tvåvånings byggnad för 60 patienter. Uppdraget till drätselkammaren att bygga “Sundsvalls stads sinnessjukhus” lämnades till sist i mars 1914 och på nyåret 1916 stod den av Gustaf Hermansson ritade anläggningen färdig.
 
Västhagens sjukhus — som det hette från 1933 — ställdes redan från början under fattigvårdsstyrelsens överinseende. Från och med 1967 övertogs detta sjukhus av landstinget. Det statliga sinnessjukhuset Sidsjön, invigt 1943, överfördes till landstinget samma år.”
 
Från artikel på den nedlagda webbsajten minnen.sundsvall.se