“I mars 1963 började Bengt Ekvall arbeta på sjukhuset, i folkmun kallat ”Sankta”. På den tiden var det lätt att få jobb även om man inte hade formell utbildning för psykiatrisk vård. Staten bekostade den tvååriga utbildningen på sjukhuset, där teori och praktik varvades. Jag fick en mentor första dagen och började på en avdelning för lugna patienter. Efterhand fick jag arbeta med de farligaste patienterna på den avdelning som kallades ”Stormen”, berättar Bengt, som idag är pensionär.

Dagarna på sjukhuset var regelbundna.På morgonen väcktes och kläddes patienterna, sedan följde tvättning och rakning. En gång i veckan var det bad. Eftermiddagen ägnades åt utearbete för vissa, till exempel skogsarbete. Det fanns många arbetsuppgifter i sjukhusets tvättstuga, skrädderi, bageri, skomakeri och trädgårdsmästeri. På så sätt var sjukhuset så gott som självförsörjande under en lång tid.

En bärande idé under seklets första hälft var att struktur, arbete och disciplin skulle hjälpa till att bota patienterna. Vid tiden när sjukhuset byggdes hade psykiatrin svårt att finna effektiva behandlingsmetoder. Medicineringens effekt var många gånger osäker och byggde mest på erfarenhet och lyckosamma gissningar, och var symptomdämpande snarare än kurerande. På 50-talet kom effektivare mediciner och det innebar en stor förbättring för många patienter.I samband med psykiatrireformen på 70-talet tog anställd personal över många av de praktiska göromålen på sjukhuset.Reformen hade vissa nackdelar, konstaterar Bengt:Patienter som blev av med sina sysslor kunde lätt glida in i passivitet. Många mådde bra av att arbeta och få den sociala kontakten med andra. Den institutionella vården hade sina fördelar.

Sammanhållningen bland personalen var god på många sätt. Många umgicks på fritiden, eller passade varandras barn. Sjukhusets läkare gjorde ofta hembesök om någon i personalen var sjuk. Det fanns tidvis sex olika fotbollslag på området. Inte sällan uppstod äktenskapstycke på avdelningarna.

Arbetet på sjukhuset var inte lätt alla gånger. Det fanns alltid en risk för attacker från våldsamma patienter.Men vi pratade med varandra om det som hände – debriefing kallas det väl nu för tiden men då var det något som skedde spontant, berättar Bengt. Rädslan för att bli skadad eller råka illa ut var trots allt inte så stor.Personalen på sjukhuset lärde sig vissa oskrivna regler; till exempel att aldrig vända ryggen till våldsbenägna patienter. Ett annat knep var att sitta och låtsas läsa en tidning, och samtidigt kika lite vaksamt över kanten.

Vi som var vårdare utvecklades ofta till människokännare, genom att vi blev duktiga på att läsa av och bedöma människors kroppsspråk. Vi lärde oss också känna igen olika beteendemönster, och därigenom bedöma hur patienterna mådde för tillfället och vilka situationer som fick dem ur balans, berättar Bengt.Oroliga patienter kunde råka ut för bältesläggning av skötarna. Men ibland kunde relationen mellan skötare och patienter anta en mer vänskaplig karaktär. Bengt minns en patient som han bjöd hem på julafton flera gånger – ”så att han inte skulle sitta själv under julen”. Han hade varit våldsam tidigare, men medicineringen hade gjort honom lugn.Det kändes helt naturligt att ha honom som gäst. ”Dragspelaren”, som han kallades, var en fena på att spela dragspel, och han lånade gärna mitt som jag hade hemma.

Bengt minns också en annan patient som han fick en särskild kontakt med. Jag stötte kula på den tiden, och en kille tog som sin uppgift att noggrant putsa och fetta in kulan efter att jag använt den.Personalen tog ibland egna initiativ för att träna patienterna. På avdelning 36 byggde sen bardisk där patienterna fick öva sig i att själva ta mat, istället för att som brukligt var, bli serverade vid borden.I terapiverkstäderna målade patienterna tavlor, flätade korgar och snickrade. En del saker såldes och pengarna som tjänades användes till utflykter. En grupp reste så långt som till Mallorca. Vid stora högtider, till exempel midsommar, anordnades fester för patienterna. Danstillställningar med orkester anordnades också.

Bengt jobbade på S:ta Maria fram till 1976 då han började på lasarettets psykiatriska klinik. 80-talets psykiatrireformer innebar att fler och fler patienter skulle bo själva utanför sjukhuset och inte isoleras från samhället.Men istället ökade ensamheten och många satt ensamma i sina lägenheter. När jag gjorde hembesök för medicinering märkte jag att många hade stort behov av att prata. Fördelen med den mer slutna vården på ”Sankta” var att man inte var ensam på samma sätt. Reformerna hade även positiva effekter, menar Bengt. Medicinering för exempelvis schizofrena sattes in tidigare och många kunde därigenom få bättre hjälp.

Det forna sjukhusområdet är idag ett lummigt område med bostäder och kontor. Vårdverksamheten upphörde 1997. Här och var kan man fortfarande se tecken från sjukhustiden. I kulverten som sträcker sig under området finns fortfarande en handmålad hänvisning till ”Avd. 36”. Ett tungt ekskåp innehåller gulnade förteckningar över olika medicinska preparat. Ja, tänk om dessa väggar kunde tala. Det finns hur mycket som helst att berätta, säger Bengt med eftertryck.”

Texten är den intressanta artikeln “Bakom hospitalets dörrar – historien om S:ta Marias sjukhus av David Väcklén” som fanns publicerad i Helsingborgssenioren 2012.