”Varje morgon då jag tar min promenad på vallen under lönnarna, erinras jag av det ofantliga röda dårhuset om den fara jag undgått och om framtiden i händelse av återfall. Swedenborg har, genom att upplysa mig angående rätta beskaffenheten av de fasor som tillstött under sista året, befriat mig från elektrikerna, svartkonstnärerna, förgörarne, de avundsamma guldmakarne, och angående den befarade galenskapen. Han har anvisat mig den enda vägen till räddning: att söka demonerna i deras hålor, inom mig själv, och att döda dem genom … ånger.”– Ur kapitlet ”Vedermödor” i Inferno, 1897
Strindbergforskningen har haft olika meningar om innebörden och följderna av den så kallade Infernokris August Strindberg råkade in i under 1890-talet, då han befann sig på kontinenten, rastlöst kringflyttande, med uppehåll i bland annat Berlin och Paris. Att det rör sig om något slags skaparkris tycks de flesta överens om, men samtidigt är det en period av febril kreativitet, även om de konstnärliga resultaten inte alltid motsvarar den genomsnittliga nivån i hans övriga produktion.
Det främsta resultatet av våndorna blev Inferno– en av August Strindbergs märkligaste själsrapporter…Denna förmenta sjukdomsjournal, där teckenläsaren och ockultisten Strindberg låter sig dras med av infall och bisarra associationer, kan betraktas som en psykologisk fallbeskrivning. Självförakt blandas där med en grandios självbild och resultatet blir en levande litterär text, vars grund är starka upplevelser av alltings sammanhang, eller brist på sammanhang. Allt flyter. Denna kreativa sammanblandning av liv och dikt är ett genomgående drag hos Strindberg. För hans författarskap är den helt avgörande, och den infekterade frågan om hans eventuella galenskap förefaller i sammanhanget mindre viktig.”
Texten ovan kommer från hemsidan August Strindberg 2012 – Infernokridsen. Bilden från Wikipedia
Länk till Strindbergsmuseets hemsida. Länk till Wikipedia.
