”Carl Larsson… var en ytterligt känslig och sårbar människa. Hans labila lynne utvecklades åren kring sekelskiftet i manodepressiv riktning. Nervkriserna kom tätare, depressionerna blev djupare. Yttre orsaker saknades inte. Hustruns sjukdom 1897, lunginflammation med recidiv, kom honom att under lång tid leva i ängslan för hennes liv. 1902 förlorade han sin mor, som näst hustrun stod honom närmast bland människor, 1905 avled hans äldste son Ulf i blindtarmsinflammation och 1908 drabbades han av Strindbergs angrepp på hans person. I En ny blå bok, som utkom detta år, tecknade Strindberg under rubriken Hopljugna karaktärer ett nidporträtt av Carl Larsson som den personifierade falskheten. Hur djupt hugget tog framgår av Carl Larssons självbiografi.” Text ovan är skriven av Brita Linde i Svensk Biografiskt Lexikon. Läs hela texten här. (Carl Larsson föddes 1853 och dog 1919 Bild från Wikimedia Commons)
”Konkurrens, avundsjuka, vrede och hat. Dessa lidelser är inte vackra men utgör ett ofrånkomligt inslag i livet, även i skapandets höga rymder. De har till och med sporrat till nydanande och uppbrott. I maj 1908 beger sig Carl Larsson ut på Stockholms gator för att mörda August Strindberg.”
”I maj 1908 var det riktigt nära ögat. Beväpnad med en dyrbar kniv – en present från målarvännen Anders Zorn – gav sig Carl Larsson ut på Stockholms gator för att mörda August Strindberg. ”Min vrede var stor, syntes mig helig” skrev han senare i sin självbiografi: ”Ett sådant vidrigt stinkdjur skall ur världen!”…Episoden med kniven blev den sista urladdningen i ett mångbottnat förhållande av ömsesidiga influenser, ömsesidig misstänksamhet – men också ömsesidig vänskap.”
Citaten ovan kommer från artikeln ”En alltmer förgiftad vänskap” av Dan Jönsson i Dagens Nyheter 12/7 2003. Klicka på länken för att läsa hela den intressanta artikeln.
Läs också artikeln ”Carl Larssons liv var långtifrån en idyll” av Carolina Söderholm i Polulär Historia 1/7 2008. Länk till Wikipedia.
