Så här kunde man uttrycka sig i pressen år 1899 om en psykiskt sjuk:
”Dåren Almgren, en af hufvudstadens mest kända original och äfven långt utom Stockholms hank och stör känd åtminstone till namnet, slutade natten till i måndags sitt oroliga lif. Bleckslageriarbetaren Johan Rudolf Almgren, som hans fullständiga namn och titel löd. var född i Linköping 1846. I slutet af 80-talet började han uppträda å arbetaremöten med irriga anföranden, hvilket gjorde att han blef portförbjuden. Almgren resonerade med Sven Dufva »får jag ej med andra gå, så får jag väl ensam gå” och utlyste en »bergspredikan» och denna höll han från en båt i sjön nedanför Blecktornet. Almgrens bergspredikan: var den värsta gallimatias af bibelcitat anarkistiska och socialistiska praktblommor. Bland annat uppmanade han till våld mot konungen och blef derför åtalad och dömd till långvarigt fängelsestraff.
Han klagade emellertid och fick under denna tid vistas på fri fot. Under denna klagotid annonserade han en del möten, hvilka dock af hyresvärdar för respektive lokaler eller polis förbjödos. När sedan Almgren icke längre kunde få någon lokal, annonserade han ett möte å Kornhamnstorg. Det var en söndag. Mycket folk var tillstädes, och polisen hade ett betydligt göra med att hålla ordning. Almgren kom med en sin minderårige son vid handen och klef upp på en åkares krubba. Här höll han ett; mycket märkvärdigt »tal till folket», hvilket lika mycket som majestätsbrottet gjorde, att han blef underkastad besigtning af tvenne stadsläkare och medicinalstyrelsen. Öfverallt förklarades han sinnesrubbad.
Han blef fri från straff, sändes till Lunds hospital och blef så den beryktade »dåren Almgren.» I ej mindre än fem år tärde han på kronans kaka som hospitalspatient, tills han för tre år tillbaka genom en rätt finurlig rymning återförskaffade sig friheten, af hvilken han sedan varit i oqvald besittning. Ty vederbörande myndighet återfordrade honom ej. Genom inkomsten af sitt bleckslageriarbete. hvars produkter han sjelf försålt å gatan och allmänna platser. har han i sin mån redligen bidragit till familjens uppehälle, och i allmänhet har han på senare tiden ådagalagt ett temligen normalt och på det hela taget oklanderligt uppförande.”
Texten är en artikel från Tidningen Kalmar 29/4 1899 Digitaliserade Svenska dagstidningar. Nedan Kornhamnstorg Bild från Wikipedia.
