Västerviks lasarett fick hård kritik år 1903 för sin obefintliga vård av , som man då sade, sinnessjuka patienter. Bla för att kvinnliga patienter sköttes av manlig personal och för att patienterna månadsvis tvingades bo i halvmörka celler. Behovet av ett modernt sinnesjukhus var stort, och det stod färdigt nästan tio år senare, 1912.
”Berättelse till Kongl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 10 Juni 1903 förrättad inspektion af sinnessjukvården å länslasarettet i Westervik.
Närvarande vid inspektionen: lasarettsläkaren O. Michaelsson.
Lasarettets afdelning för sinnessjuka är inrymd i en mindre träbyggnad, som dessutom innehåller bostad för en gift dräng, hvilken jämte öfriga sysslor bestrider tillsynen af de sinnessjuke. Vaktmästaren å lasarettet skall äfven biträda med öfvervakningen af denna afdelning.Ifrågavarande byggnad vetter med ena långsidan mot den på blott ett par meters afstånd löpande järnvägen och med den andra långsidan omedelbart intill infartsvägen till lasarettet, hvarest stundom nyfikna samla sig för att åse och höra på de sjuka.
Fyra af cellerna hafva fönster å byggnadens ena kortvägg och denna vetter mot ett uthus som ligger på blott omkring 1 (en) meters afstånd. Ingen promenadgård finnes och ej heller någon möjlighet att anordna en sådan i omedelbar anslutning till afdelningen.Dagrum saknas; visserligen finnes en korridor (omkring 2×10 meter) som skulle kunna tjäna som dagrum, men då det ena af korridorens fönster vetter mot ofvannämnda infartsväg kan endast undantagsvis någon mera stillsam sjuk få vara framme om dagarne. De förutnämnda fyra cellerna hafva små, högt uppe vid taket sittande, med järngaller skyddade fönster. På grund häraf och i följd af den alldeles intill belägna uthusväggen råder äfven under de ljusaste dagar i dessa celler en ständig skymning.
Golfytan i dessa celler är 2×4,10 m.; höjden i det närmaste 4 meter, hvadan luftkuben alltså kan anses tillfredställande. Uppvärmning och ventilation sker genom järnmantlade kakelugnar, som eldas utifrån korridoren. Fasta klosetter finnas i alla celler; de tömmas och rengöras från korridoren. Snyggheten och renligheten med afseende på dessa liksom med afseende på bäddarne lemnade åtskilligt öfrigt att önska. Luften i cellerna var emellertid tämligen god. Ytterligare tre celler eller enkelrum finnas i en tvärkorridor; dessa rum äro ljusare, men lägre i tak men få under den mörka tiden af dygnet intet ljus från den utanför liggande korridoren (hvilket däremot är fallet med de 4 föstnämnda cellerna).
Vintertiden torde alltså de här instängda patienterna få ligga i mörker 12-14 timmar om dygnet, eller mera. Badrum finnes icke, utan få de patienter som skola badas för sådant ändamål öfverföras till lasarettet. Tvättställ finnes ej heller, utan snyggas patienterna så godt sig göra låter i cellerna.
Texten från inspektionsprotokoll för Västerviks lasarett 1903. Del 2 publiceras imorgon. Läs mer på Medicinhistorisk databas.
Bild ovan visar Västerviks lasarett med läkarbostaden i förgrunden.Från boken ”Curhus och lazarett” av Clas Petersen, 1989.
