”Det stod tidigt klart, att Inge Schiölers bildkonstnärliga begåvning låg långt över genomsnittet. Hans skolgång, som slutade med realexamen i Strömstad, gav honom knappast någon större stimulans, med ett undantag, och det var teckningslektionerna. Hans teckningslärarinna, en fröken Elsa Karlsson, såg klart hans speciella begåvning, och en av Inge Schiölers klasskamrater, Åke Sandberg, minns hur denna fröken Karlsson brukade säga till honom: ”Åke, du skall måla flödigt, titta på Inge!”. ”Måla flödigt” – jag undrar om fröken Karlsson anade hur väl hon i dessa två ord sammanfattade Inge Schiölers bildkonstnärliga snille…
Under studietiden märktes också de första tecknen på den psykiska ohälsa som senare skulle kosta Inge Schiölers liv nio år av total konstnärlig overksamhet. Inga Englund-Kihlman fortsätter sin berättelse: ”Redan i målarskolan började hans sjukdomstecken. På festerna dansade han som en maskin. Gick från en vägg i rummet rakt till nästa… Man hade nog känslan att det var något märkligt med honom… Ansiktet var vackert, särskilt ögonen, det spratt till i ansiktet… Blygt barn verkade han ibland, ibland äldre. Kunde bli ilsk. En gång när han hade varit sjuk samlade man till en kaffekrans och gick upp till honom med den. Han blev förbannad, menade att man önskade livet ur honom – en grotesk koppling. Sjukdomen måste ha funnits där länge…
Den 7 oktober 1933, på moderns initiativ, tas Inge Schiöler emot på Betaniastiftelsens sjukhus i Göteborg. Symtomen är entydiga, och den tjänstgörande läkaren kan snart ställa diagnosen: schizofreni. Schiölers tillstånd är så pass allvarligt, att man redan efter några dagar inte anser sig kunna ha kvar honom på Betaniastiftelsen. Han förs den 18 november per remiss över till S:t Jörgens psykiatriska sjukhus på Hisingen. Schiöler var nu 25 år gammal och sjukhuset blev nu hans hem under de följande 27 åren. Först efter nio år, 1942, kom de första tecknen på att han var på väg tillbaka till bildkonstnärligt skapande.
Den 25 mars 1942 meddelar sjukjournalen:”Ligger till sängs men är lugn och stilla, har den senaste tiden intresserat sig för teckning samt målning med färgkritor, har ritat en hel del.”
Texten ovan kommer från den intressanta och rikt illustrerade artikeln Inge Schiöler –Den västsvenske färglyrikern av Thomas Notini i tidningen Kulturen 9/1 2013. Du kan ladda ner artikeln som som pdf här – Thomas Notini har varit behjälplig med länken – varmt tack!
Ytterligare en mycket intressant artikel av Thomas Notini om bla Inge Schiöler finns att läsa och ladda ner som pdf här: Formen lyssnar från gatan och färgen från gården – om Göteborgs målande poeter” Den publicerades i tidningen Kulturen 9/6 2015. Varmt tack till Thomas Notini för även den länken.
Läs också Legenden vars bästa tavlor brann upp! (tyvärr är länken inaktiv 2015 ) En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär i tidningen Kulturen 14/8 2008 och artikeln Inge Schiöler – västkustmålaren som kom igen efter tre decennier på mentalsjukhus i Läkartidningen.
Läs också artikel i konstnärs-lexikonet Amanda. Du kan också läsa mera på Wikipedia.
