”Ulf Westerblads första sju år var en mardröm. Eller värre än så. Han stämplades som ”efterbliven” och placerades på en sinnesslöanstalt i Dalarna med stenhårt disciplin. En ensam liten knatte bland svårt utvecklingsstörda vuxna. Kränkningar och övergrepp var vardag. Men det var inget fel på Ulf. Något föreståndarinnan till slut upptäckte.
-Sju år är en hel barndom. Åren när du ska sitta i mamma och pappas knä och få massor av kärlek. Jag fick min första kram när jag var åtta, säger Ulf Westerblad, som nu blivit 65 och pensionär efter ett långt yrkesliv.- Hur jag lyckades överleva och övervinna den där tiden är en gåta.Ulf vet att han inte är ensam om att få sitt liv förstört av en slarvig diagnos och en människosyn där alla inte räknades.
– Det var många barn som glömdes och gömdes på sinnesslösanstalter och mentalsjukhus vid den här tiden. Och de flesta blev kvar på anstalterna, tysta för alltid, säger han. Insikten har fått Ulf att sätta ljuset på den här mörka delen av vår historia. I höstas kom hans bok Barndomens långa skuggor ut.- Det är helt oacceptabelt att det här kunde få hända,fortsätter han.”
Texten är en inledning på den mycket intressanta artikeln ”En förlorad barndom” av Inger Wallin i DT 30/1 2010. Lyssna på ett kort radioprogram med Ulf Westerblad ”Vanvårdade fosterbarn kan få ersättning” Radio P4 Örebro 10/2 2011.
