”Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) studerade vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm. Hon debuterade 1917 med Ninas dagbok som är en roman av flickbokskaraktär. Hon fick sitt stora genombrott med romanerna om Tony som publicerades mellan 1922 och 1926 och är utvecklingsromaner om en ung flicka i överklassmiljö. Serien bestod av tre delar, Tony växer upp, 1922, Tonys läroår, 1924 och Tonys sista läroår, 1926. Det som förorsakade att just dessa romaner fick stor genomslagskraft var att de var författade med en sexuell öppenhet som under det tidiga 1900-talet var mycket ovanlig. Romanerna skildrar också livet på ett sinnessjukhus.
Texten ovan kommer från Wikipedia. Läs mera där.
”I inledningen till romanen Fattigadel sitter en psykiskt sjuk kvinna inspärrad i ett kloster i Malaga, vaktad av spanska nunnor med rasslande radband. Mellan de hysteriska anfallen skriver hon på sina memoarer, en utlämnande skildring av sin uppväxt i en adlig familj under 1900-talets första decennier. Hon säger sig ha jagats från Sverige av ”ovänliga blickar och smutsiga ord”. ”Som en råtta som söker ett hål har jag slunkit omkring på Stockholms gator.”
Kvinnan i romanen, Viveca von Lagercrona, är Agnes von Krusenstjernas alter ego och det råder ingen tvekan om att det är författarens egen röst som når oss från nunnornas hus. År 1934 var von Krusenstjerna själv inlagd på ett spanskt sinnessjukhus, i ofrivillig landsflykt sedan hennes senaste romaner gett upphov till en rasande moraldebatt i Sverige.”
Texten ovan är inledningen på en intressant artikel Agnes von Krusenstjerna av Sara Griberg i Populär Historia 26/10 2010. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.
Du kan läsa en recension av Agnes Krusenstjernas romasnvit ”Fattigadel” i artikeln ”Agnes von Krusenstjerna: ”Fattigadel”. ”Dunklet mellan träden”. ”Dessa lyckliga år”. ”I livets vår” ur Dagens Nyheter 1/11 2010.
”Agnes von Krusenstjerna funderar och raljerar i dikten »Sjukhussal.En ung dam far till Konradsberg».Manuskriptet är daterat Konradsberg 28 november 1930. Författarinnan leker med orden trional och luminal, barbiturater som var den tidens lugnande medel:
Det är en lång väg ifrån vår Herre.
Det är en lån lång lån lång väg.
Fjärran från friska
jag dväljs bland de sjuka.
Vindarna viska:
Gå till brunn efter vatten, din kruka.
Kommer inte Dåren?
Är han mig på spåren?
Är jag praecox eller hysteri?
Är jag manisk eller depressi?
Har jag tagit morfin?
Är jag full utav vin
eller utav idioti?
Är jag icke la très grande paralysie générale
(bland psykoser: med vajande plymer en
väldi grann general!)
är jag sjuk utav samvetskval,
Har jag dödat min lilla chaufför,
är jag anständig tant som sig bör?
Snart så kommer dåran.
Snart är dåran här.
Hon hör ej till våran
kommun-ministär.
Jag är sjuk utav kärlek till dig.
Du vill icke ä-, älska mig.
Jag sitter bakom muren
kikar vint i korrekturen.
Är jag klok eller galen?
Vill du dansa med på balen?
Trio – tio – trio – nal,
lumi – lummi – dummi – na
Texten ovan kommer från den intressanta artikeln ”Ordning och trivsel på Konradsberg – Sveriges första moderna sinnesjukhus” av professor Lars Lidberg Läkartidningen nr 18 1999. Klicka på länken för att läsa hela artikeln. Bilden ovan från Wikipedia.
