”Få har hamnat så långt vid sidan om folkhemmet som Lisbet. Under sitt långa liv på institutioner har hon både steriliserats och lobotomerats. Hon har utsatts för el och insulinchocker och ätit oräkneliga mängder medicin. Och enligt henne själv började allt med några förflugna ord till en läkare.– Sedan, dagen vi skulle fara till Sidsjöns sjukhus, då var jag så förtvivlad och bönade och bad och sa till min mamma att det var så hemskt att hon skulle ta mig till ett sinnessjukhus, för jag var ju bara överansträngd.
Men då sa hon, nu ska vi hit och prata med doktorn. Jag var ganska trött och var inte alls som jag skulle vara, så jag började prata illa om min mamma och pappa,som 17-åringar kan göra, vet du. Så jag sa till honom både det ena och det andra, och han började fundera att det måste ligga nån sanning i det.Vad det nu än berodde på så diagnosticerades Lisbet som schizofren…
Efter ett långt liv på institution bor nu Lisbet i egen lägenhet och har hemhjälp. Hon vill inte grubbla alltför mycket på det som varit.– Det kan väl hända att jag fått för mycket medicin, det kan väl hända. Det är så mycket med det jordiska så, huvva. Jag orkar inte tänka på resten. Jag har fått leva ett ganska rikt liv i alla fall, jag har inte mycket att klandra folk för. Läkarna var ju tvungna att tjäna pengar de med.”
Texten från artikeln ”Det var ju rena utpressningen” på UR Ramp Historia: Folkhemmets baksida
