”Under två perioder, 1962 och 1963, så jobbade jag som vikarierande skötare på Lillhagens sjukhus. Under den första perioden var jag på avdelning 7 B – en avdelning för långvarigt och kroniskt sjuka män. Mer än 30 män på en avdelning där få hade frigång och där man inte fick vara i sovsalarna under dygnets vakna timmar. Då fanns alla i dagrummet – eller – om vädret tillät – i den inhägnade utegården. Några av dem gick hela dagen rastlöst omkring i dagrummet utan att de kolliderade med varandra – de hade ju lärt sig under många år tillsammans, men linoleummattan var utsliten där de alltid vände och färgen på vissa dörrgångjärn var helt borta eftersom en del – vid varje tillfälle de vände under sitt promenerande – slog till med handen mot samma ställe.
1955 hade Hibernal mycket snabbt slagit igenom – så ”Stormen” fanns inte kvar men ryggmärgsreaktionen hos skötarna fanns kvar – blev det en antydan till tumult eller bråk så stod de erfarna skötarna blixtsnabbt rygg mot rygg – och från denna position så tog de sedan tag i det som behövdes.”
Texten ovan kommer från den långa och intressanta artikeln Personlig psykiatrisk historia av läkaren Sven-Erik Pettersson.
Bilden visar en ask Hibernal från Psykiatriska Museet och bilden har ej samband med artikeln.
