Projektet kom att att benämnas Aktion T4. Namnet härrör från adressen till det kontor i Berlin varifrån hela dödshjälpsaktionen administrerades, Tiergartenstrasse 4.
”I augusti 1939 – alltså samtidigt som kriget började – utfärdade (tyska, vår anm) regeringen en strängt förtrolig förordning att alla barn under tre års ålder, som hade missbildningar av olika slag, skulle registreras….De barn som efter undersökning ansågs kunna utvecklas, fick föräldrarna hämta hem igen, men de andra gav man sömnmedel (luminal) och för lite mat, så att de tynade bort – det skulle ge sken av ett naturligt sjukdomsförlopp. – Denna barnaktion pågick i ett par år och man beräknar att man tog livet av fem tusen handikappade barn på detta vis.
I oktober 1939, beslöt Hitler att en likadan aktion skulle göras med vuxna, som var intagna på anstalter och som ansågs vara obotliga. Han bemyndigade doktor Brandt och talmannen i Riksdagen, att auktorisera vissa läkare, som hade uttalat sig för dödshjälp, att ge sådan. Aktionen kom att kallas Aktion T4.
De två bemyndigade inrättade en kontrollnämnd i Berlin dit alla vårdanstalter och psykiatriska sjukhus skulle skicka blanketter på patienter, som levde ett – vad man kallade – ovärdigt liv. Man skulle bl a ange om de hade släktingar och eventuella besök av dem.På kontrollnämnden anställdes över 40 anonyma läkare, som granskade blanketterna. De avgjorde vilka som skulle transporteras till en av de sex anstalter där man hade ordnat med en gaskammare, kamoflerad som duschrum, och ett krematorium. Man använde sig av koloxid, som förvarades i stålflaskor, och som leddes in i gaskammaren. Ansvarig för proceduren var en överläkare. – Dessa berättade vid domstolsförhandlingar efter kriget hur människor skrek och bad om sina liv. – I regel dödades de nyanlända redan inom några timmar efter ankomsten. Det kunde vara fråga om 30 – 40 personer varje dag per anstalt.
Det enda besked som de anhöriga fick var att en förflyttning var nödvändig för att skapa plats för krigsskadade eller för att vederbörande skulle få speciell behandling på en annan anstalt. Askan av den döde samlades i en urna som skickades till de anhöriga. De fick även en förfalskad dödsattest och ett särskilt s. k. tröstebrev undertecknad av läkare med ett fingerat namn. I det stod det bl a : ”Med tanke på hans allvarliga obotliga sjukdom måste hans död, som räddade honom från en livslång vistelse på en anstalt, betraktas som en befrielse.”
…Aktion T4 skulle genomföras i största hemlighet. Därför finns det mycket få handlingar om den. Man kan därför fråga sig vad visste befolkningen om detta? Uppenbart förstod allt fler vad som pågick, som t. ex. personalen på anstalterna varifrån patienterna skickades och som försökte saboterade aktionen på olika sätt. Efterhand förstod även de anhöriga till de drabbade. Många av dem tog helt enkelt hem de sina, när de hörde ryktet om förflyttning. Invånare på orterna där anstalterna låg protesterade även. Dom såg ju bussarna som kom och den svarta röken som steg upp från krematoriet. Till slut började kyrkliga ledare att skriva protestskrivelser. – Man kan påstå att efter en tid visste flertalet av befolkningen tillräckligt, för att inte vilja veta mera. De flesta förhöll sig likgiltiga inför hela aktionen.
Efter nitton månader gav Hitler order om att avbryta Aktion T4. Då hade ca 70 000 patienter dödats på detta sätt. Varför han gav denna order vet ingen, kanske var det en effekt av protesterna. Men det betydde inte att man slutade döda funktionshindrade barn och s. k. arbetsodugliga vuxna. Det skedde på vissa läkares och personalens eget initiativ, genom överdosering av mediciner och undernäring.”
Texten ovan är av Karl Grunewald från artikeln ”Förintelsen började med de funktionshindrade barnen” på Handikapphistoriska föreningens hemsida. Läs hela artikeln genom att klicka på länken. Se också Bildspel på YouTube: Euthanasia Aktion T4
I källaren till slottet Sonnenstein mördades 13 720 psykiskt handikappade människor samt minst 1 031 fångar från koncentrationsläger. Nedan gaskammare i Hadamar. Bilder och bildtexter från Wikipedia.
