”Mentalsjukhuset Beckomberga har blivit ihågkommet som en mörkrets plats. Nu byggs det om till ljusa, fräscha bostadsrätter. Elise Karlsson, som en gång arbetade där, minns en institution som försökte bota människan från staden.”
”Riksbyggen är bara ett av de bolag som säljer lägenheter här. Många nya byggnader uppförs, men Riksbyggens ombyggnation av Klockhusparken är speciell. Det var inte bara på det här området utan också i de här byggnaderna som ett av Sveriges största mentalsjukhus, Beckomberga, låg. Samma väggar som omslutit slutna vårdavdelningar som ”Stora mans” ska inrama de ljusa och fräscha lägenheterna i annonserna. Välmående medelklassfamiljer är villiga att betala bra för att få förverkliga sina drömmar i de salar där samhällets utstötta en gång i tiden tvingades leva.”
”Beckomberga stod färdigt 1932. Då rymde det 1156 vårdplatser, vilket innebar att det var ett av Europas största mentalsjukhus. De sista åren var man nere på 250 platser. Nedläggningen var en del av ett större samhällsskeende. Efter den massiva ökningen av psykiatrisk vård på institutioner som Beckomberga under första delen av 1900-talet styrdes psykiatrin om mot öppenvård.
I Lennart Ökvists bok ”En sinnessjuk värld” beskrivs med utgångspunkt i St:a Gertruds sjukhus utanför Västervik den utveckling som drev fram de stora mentalsjukhusen, för att sedan avveckla dem. 1900-talets stora svenska anstalter byggde på den modell som etablerats under slutet av 1800-talet, som Konradsbergs hospital på Kungsholmen i Stockholm. Ökvist talar om Konradsberg som ett ”kurhospital” som påminner om ”de spahotell där överklassen drack brunn och försökte kurera sina krämpor vid slutet av 1800-talet”. Konradsberg hade också en hel del bättre bemedlade patienter som kunde betala för finare boende.”
Citaten ovan kommer från den långa och intressanta artikeln Beckombergas port öppnar sig på nytt i Svenska Dagbladet 18/8 2013. Klicka på länken för att läsa artikeln.
