”Under Stockholmssemestern vallfärdade vi till Beckomberga, vår ungdoms oförglömliga arbetsplats. Vi satt i sjukhusparken bland rosorna, gick runt och kikade in genom låsta dörrar till de ödsliga trappuppgångarna fulla av obestämt bråte i de helt eller delvis övergivna byggnaderna – Paviljongen, Klockhuset, Stora Mans, Stora Kvinns – och mindes avdelningarna vi jobbat på och patienter vi vårdat i början av 1980-talet.
Den där gassande julidagen bland rosorna pratade vi om det besynnerliga i att husen stått öde i mer än ett decennium; platsen är så vacker, arkitektoniskt värdefull, tung av historia. Sen promenerade vi ut genom porten mot Spångavägen och insåg att områdets törnrosasömn nu håller på att få ett brått slut. Gaveln till den byggnad som avgränsar området mot norr täcktes av ett reklamlakan med den häpnadsväckande texten ”Idyllen i Beckomberga fortsätter”.
Under sex decennier, från 1935 till 1995, var Beckis hem, helvete och tillflyktsort för tusentals av livet skadskjutna eller nerslitna, utstötta, fel- och rättdiagnostiserade, över- och undermedicinerade, neurologiskt felriggade, behandlingsbara, obotliga, temporärt eller permanent olyckliga. Det erbjöd, särskilt under sina sista decennier, kvalificerat arbete åt folk utan kvalifikationer, mest invandrare som talade bruten eller besynnerlig svenska, och enstaka unga svenskar. Beckis var väldigt mycket, men inte idyll.”
Texten ovan kommer från den intressanta artikeln ”Fräck lögn om Beckomberga – Hur använder man psykiatrisk historia som säljargument för ett bostadsområde?” av Pia Ingström 9/8 2011 Hufvudstadsbladet. Klicka på länken ovan för att läsa hela artikeln. Bilden nedan visar Beckomberga ca 1935 och kommer från Wikipedia. där du kan läsa mera. 
