”Hill, Hill, Hill, står det besvärjande med konstnärens piktur på den tjocka utställningskatalogen. Och konstpubliken kommer rusande till Waldemarsuddes stora retrospektiv. Men när han i schizofrenins våld ideligen skrev sitt namn och frågade ”Är Hill känd?” var svaret nej. Idag är både de känsliga landskapsmålningarna och de vildsinta sjukdomsteckningarna brett älskade. I Hills sjukdomskonst finns gripande skildringar av utsatthet, men eftersom hans produktion var manisk, och ibland urholkad av sjukdom, efterlämnade han en uppsjö av bilder av varierande kvalitet. Trots det omfamnas allt i hans oeuvre.
Denna uppskattningens väg leder genom modernismens jakt på det äkta, som man tyckte sig hitta hos barnet, vilden och den sinnessjuke. Den vansinnige antogs ta in verkligheten på ett mer ursprungligt sätt än den av civilisation förfinade människan. Konstens portar öppnades för ett ostyrigt, gäckande uttryck och den galne mästaren trädde fram på scenen. Ernst Josephson, Inge Schiöler, Åke Göransson eller Erland Cullberg. Talangfulla, skolade målare vars uttryck påverkats av livslång schizofreni. Med personliga och färgstarka verk har de passat väl in i expressionismens värld av utlevelse.”
Citatet ovan kommer från den intressanta essän CF Hill och galenskapen i konsten – om galenskap i modernistisk och samtida konst, från CF Hill till Anna Odell av Magdalena Dziurlikowska Publicerad 2011-10-09 i Sydsvenska Dagbladet. Klicka på länken för att läsa hela artikeln !
