”Under det korta äktenskapet (1893-1897) med den österrikiska journalisten Frida Uhl, (bild th) med vilken han fick dottern Kerstin, drabbades Strindberg av en psykisk kris.
Sett till den kända symptombilden har forskare på området gjort bedömningen att det kan ha rört sig om en paranoid psykos. Denna period, från augusti 1894 till slutet av 1896, har kallats Infernokrisen och gestaltades i de delvis självbiografiska Inferno, som skrevs på franska för en publik som var intresserad av det ockulta och handlar om hans religiösa och psykiska kris i Paris och Österrike, Legender och Till Damaskus.
Hallucinationer, fantasier, drömmar synas mig ega en hög realitet. Om jag ser min hufvudkudde antaga menskliga former, så finnas dessa former der, och säger någon att de endast (!) danas i min fantasi, så svarar jag: — Ni säger endast? — Hvad mitt inre öga ser är mig mer! Strindberg i ett brev 1897
Mellan 1893 och 1896 bodde han av och till i byarna Dornach där Frida Uhls morföräldrar bodde… i Saxen och i Klam, alla i Oberösterreich i distriktet Perg. Två år senare återvände han för att träffa sin dotter Kerstin och bodde då i byarna Klam och Saxen.
Han fick sina uppenbarelser om helvetet på jorden i Saxen i ravinlandskapet Klamschlucht. Byborna kallade honom för ”ein Spinner”, en knäppgök. I byn finns ett Strindbergsmuseum,. Schluchtweg påminde honom om ingången till Dantes Inferno i Divina Commedia och det ”turkhuvud” som är omnämnt i Strindbergs Inferno i kapitlet ”Swedenborg” fann han vid ingången till Schluchtweg i Saxen.
Under Infernokrisen bodde Strindberg hos sin vän doktor Anders Eliasson på Lilla Norregatan 9 i Ystad för att sköta sin hälsa. Från detta hus hämtade Strindberg inspiration till Inferno. Strindberg besökte Eliasson 12 juni till mitten av juli 1895, han var på sjukhuset i Ystad för att händerna hade blivit sönderfrätta av alkemin.
Bilden nedan visar gata i Ystad – från Wikipedia.
August Strindberg porträtterad 1899 av Carl Larsson.
Strindberg bodde 1896 på Hotel Orfila, döpt efter kemisten Mathieu Orfila, i Paris och det var här han fick sitt psykos-genombrott, han trodde sig vara förföljd av en konstförfalskarliga och hörde knackningar i väggarna. Hotellet påminde honom om ett kloster.
Strindberg träffade också en tysk målare som han trodde var en dubbelgångare till den året innan mystiskt försvunne helbrägdagöraren Francis Schlatter (bild th). Strindberg blev rädd och flydde Paris i panik till goda vänner i Dieppe. Han skrev ett brev om upplevelsen: ”Hvad det är vet jag ej! Men att jag är utsatt för något det är visst, ty samma hostningssignaler och knackningar som i Orfila upprepas här. Är det Polacken med sin gasapparat eller är det elektriska ingeniörer med ackumulatorer och reflektorer? … Ser Ni nu att jag icke har mani utan är förföljd …” Polacken var Stanisław Przybyszewski som Strindberg trodde var ute efter hans liv. Strindberg trodde att han var förföljd och att Przybyszewski och hans fru Dagny Juel hade kommit till Paris för att mörda honom.
Den 30/7-28/8 1896 kom Strindberg på återbesök hos Anders Eliasson. Eliassons kringbyggda gård omgestaltade han i Inferno till ett kloster. De ”bengaliska rosor” som Strindberg skrev om i kapitlet ”Helvetet” finns fortfarande kvar utanför huset i Ystad. Efter besöket flyttade Strindberg till Lund där han via Bengt Lidforss fick kontakt med poeten Emil Kléen, en av de få vänner som Strindberg inte hann bli ovän med. Det var i Lund han skrev Inferno.
Strindbergs syster Elisabeth Strindberg blev 1898 intagen på Nyköpings hospital, hon led av depression och förföljelsemani och dog på Uppsala hospital 1904. Strindberg baserade rollfiguren Eleonora i dramat Påsk på henne.” Texten från Wikipedia. Bild nedan Nyköpings hospital.
