”En mamma berättar lite om insulinbehandling, som hon varit med om och själv har sett på närmare håll. 1956 gick hon som sjuksköterskeelev på Beckomberga mentalsjukhus.På insulinavdelningen, var det mest unga pojkar i hennes egen ålder, 22 år, inskrivna, Där behandlades patienterna varje morgon med varierande doser av insulin. Några skulle inte gå ned i coma. De skulle passas för att få sockerlösning att dricka medan de ännu var vid medvetande. Misslyckades detta så var det snabbt fram med magsond för att ge sockerlösning direkt i magsäcken.
Andra åter skulle gå ned i coma och befinna sig där i varierande tid. Efter viss tid skulle de väckas. Detta var ett riskabelt moment. En del patienter var mycket svårväckta. Vår mamma minns inte att någon dog under den månad hon var placerad på denna avdelning. Men klart är att risken var ganska stor för dödsfall. Efter morgonens comatid vidtog duschning för alla patienter, vilket inte var vanligt på den tiden. Sedan var det lunch.På eftermiddagarna var patienterna uppe och skulle sysselsättas. Det spelades ofta kort. Det var en viktig uppgift för sjukskötersekeleverna att delta i denna sysselsättning. Eleverna, fyra fem stycken, kom från olika sjuksköterskeskolor i Stockholms-området och var oftast i slutet av sin utbildning. Ibland fick vi utföra sjuksköterskeuppgifter, eftersom det var få sjuksköterskor anställda.
Detta med sjuksköterskor på mentalsjukhus var en relativ ny företeelse eftersom det hade blivit nödvändigt i och med att läkemedelsbehandlingar infördes. Insulinbehandling var nytt liksom läkemedlet Hibernal. I och med detta behövdes sjuksköterskor på mentalsjukhusen för att hantera läkemedlen. Tidigare var det enbart skötare anställda. De hade ingen utbildning i läkemedelslära.”
Texten ovan kommer från artikeln Så gick det till från Schizofreniförbundets hemsida.
Bilderna kommer från Psykiatriska Museets samlingar och har ej samband med artikeln.
