”NN var bara femton år då hennes far 1944 insände en steriliseringsansökan som hon också själv undertecknat. Enligt handlingarna var hennes uppväxt normal med genomgången folkskola. Vid 14 års ålder hade hon under en fest blivit våldtagen av en okänd pojke och därefter uppträtt förvirrat. Efter en kortvarig sjukhusvistelse 1943 utskrevs hon som återställd.
Ett år senare intogs flickan på nytt varvid hon genomgick insulin- och elchockbehandling. Enligt ansökan var hon då ‘åter virrig och lätt upprymd, röjde dessutom en del oligofrena symtom’ [symtom på sinnesslöhet]. Steriliseringsansökan insändes i samband med att 15-åringen utskrevs som symtomfri från psykosen tre månader senare. Sjukhusläkaren angav såväl eugenisk som social indikation, trots att några ärftliga faktorer för sinnessjukdom eller sinnesslöhet inte kunde konstateras, och att psykosen uppenbart utlösts av en våldtäkt.
Det hör till saken att kvinnan några år senare, vid 21 års ålder, vände sig till Medicinalstyrelsen för att ta reda på bakgrunden till operationen. Hon menade att hennes liv till stor del spolierats genom ingreppet: ‘Det är mig ofattbart att Kungliga Medicinalstyrelsen som är till för att vaka över medborgares säkerhet kunde bevilja en sådan operation på en 15-års flicka, som därtill var oskuld, och efter endast 3 mån. sjukdom… Då jag är fullt frisk och självförsörjande anser jag att det bästa vore att få bli opererad igen, så att jag i fortsättningen kan känna mig som en människa…’
Medicinalstyrelsen hänvisade i sitt svar till att flickan själv lämnat samtycke – ‘Eder namnteckning är styrkt av tvenne vittnen’ – och att man bedömt arvsrisken för hennes barn som ‘avsevärd’.”
(s. 115-116) Text ur boken Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige. Gidlunds av Gunnar Broberg och Mattias Tydén Publicerat i Folkvett nr 1/1992. Text från hemsidan Vetenskap och Folkbildning.
