”År 1913 tillkom Lag om behandling av alkoholister, som tillät tvångsinternering av alkoholister i därför avsedd anstalt. När lagen antogs, hade den föregåtts av en flerårig kommittéutredning med sin grund i förut nämnda riksdagsmotion väckt i slutet av 1880-talet. I kommitténs utlåtande, som låg till grund för lagen, slog man fast att det inte var tillfälliga drinkare som skulle interneras, utan vanedrinkare, och då endast vanedrinkare som dessutom var ”en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.” Till dessa hörde, enligt kommittén, de alkoholister som var oförmögna att sköta sina angelägenheter, som utsatte sin familj för nöd, som var farliga för sig själva eller andra eller som hade dömts för upprepade fylleriförseelser. Det var således inte den medicinskt definierade alkoholisten som skulle tvångsinterneras, utan den socialt definierade.
Tvångsvårdslagen syftade sålunda snarare till att komma till rätta med ett oönskat beteende än med själva alkoholismen. Det beteende som tvångsvårdslagen definierade som problematiskt, var givetvis mer påfallande hos samhällets lägre skikt, och därmed blev det också denna grupp som befolkade de statliga tvångsvårdsanstalter som inrättades under början av 1900-talet”
Texten ovan kommer från den intressanta artikeln Syndare, skurk eller sjukling -Drinkarens ansikten av Anna Prestjan på Tvärsnitt, Vetenskapsrådets hemsida. Klicka på länken och läs mera om den ändrade synen på alkoholism.
