Familjevård för patienter från Furunäset

jan 12, 2014 | Svenska mentalsjukhus

”Rune Bergman, Piteå, berättar här, och i ett kommande avsnitt, om den familjevård som bedrevs i hans barndomshem i Lillpite, med patienter från Furunäsets sjukhus. I boken om Lillpite i ord och bild, del 3 berättar Åke Öhlund något om hur de mentalsjuka behandlades i slutet på 1800-talet. Det närmaste hospitalet som fanns då för befolkningen i den nordliga delen av Sverige fanns fram till 1893 i Härnösand. Först på hösten detta år kunde de första patienterna tagas emot på Piteå Hospital som det hette då.Det var 74 manliga och lika många kvinnliga som blev de första ”vårdtagarna”.

De kvinnliga kom veckan efter från hospitalet Konradsberg i Stockholm, Ulvåker i Uppsala och Gådeå i Härnösand. Dessa personer sades tillhöra Norrland. De kom med båten Rurik och hade varit instängda i lastrummet. De flesta var sjösjuka eftersom det stormat på Bottenviken. Alla var oroliga och en del kom krypande på knäna. De var skrik och vrål. Man kan föreställa sig hur omänsklig åsynen var och det föranledde överläkaren att i ett brev till Medicinalstyrelsen påtala att det var människor man hade att göra med.

I boken ”Från hospital till kapital” citeras följande: ”Patienterna hölls isolerade i celler med galler för fönstren och sängar som var fastskruvade i golvet.Maten fick patienterna i läderskålar och muggar genom en glugg i dörren. Madrasserna var halmfyllda men dessvärre åts ofta fyllningen upp”.Så småningom humaniserades vården och som en del av detta var de så kallade familjevården, det vill säga en del av patienterna på Furunäsets sjukhus som det hette då fick komma ut till i de flesta fall jordbrukarhem, där de skulle hjälpa till med gårdens arbete efter bästa förmåga.

Avsikten var att om de skötte sig bra så skulle de friskskrivas. I en del fall blev gården där de vistades som ett andra hem, återkommer till detta längre fram.Antalet familjevårdspatienter (paschenta på pitemålet) uppgick på 1930-talet till cirka 200 personer, varav i Lillpite cirka 40. I mitt barndomshem hade vi fyra stycken. Som ersättning fick värdfamiljerna 1,50 per person. Då ingick mat, husrum och klädtvätt och dylikt.

Om man betänker att det vid denna tid inte fanns tvättmaskin eller andra nutida hushållshjälpmedel så förstår man att dåtidens kvinnor hade ett styvt arbete med mat och tvätt, med mera.Varje vecka kom en syster från Furunäset och kontrollerade att allt var som det skulle. Ungefär en gång i månaden kom också en doktor på besök.Oftast var det inga större svårigheter eller motsättningar mellan värdfolket och deras ”paschentom”, men det kunde dock uppstå vissa problem någon enstaka gång.”

Texten ovan kommer  från den intressanta artikeln Värdfamiljerna fick 1:50 för varje person i Piteåtidningen. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.