”Under 1800- talet växte det fram en stark tro att det faktiskt gick att bota psykiska sjukdomar. Så i den nya lagen satte man därför upp två kriterier för vilka som skulle tas in på hospital. De som vårdades där skulle antingen bedömas som möjliga att bota, eller vara farliga för sig själv och andra.
Cecilia Riving är historiker vid Lunds universitet och har forskat om psykiatrin under andra hälften av 1800-talet. Hon har läst massor av intagningshandlingar för att se vilka skäl det fanns för att tvångsvårda människor likt Per Johan Landstedt. -Oftast var det den typen av beteenden som gick ut över omgivningen, våldsamhet är det allra vanligaste, säger hon, och fortsätter. Man tar ofta upp att någon varit oregerlig eller farlig, kanske tänt på hus eller det allra grövsta, gett sig på sin familj.
På den här tiden klassades ofta ett besvärligt beteende som tecken på psykisk sjukdom. Det berodde på att läkarna var skyldiga att ta in personer som ansågs farliga eller omöjliga att hantera i sin omgivning på hospitalen. Men för att ta in dem så måste personen kallas sjuk.Det här gör att det är svårt, kanske till och med omöjligt för en nutida betraktare att avgöra vilka patienter som verkligen var psykiskt sjuka och vilka som togs in för att de var våldsamma eller besvärliga.
Det finns de som har försökt att avgöra om det verkligen handlade om sjuka personer eller om det bara handlade om tidens moral som var avgörande.-Men det blir nästan meningslöst att försöka göra den sortens analyser, säger Cecilia Riving, eftersom allt som definierades som sociala avvikelser som man inte kunde hantera hemma, det formulerades som sjukdomstillstånd i intagningshandlingarna och registrerades som det av läkarna. Läkarna hade ju skyldighet att ta hänsyn till detta eftersom farlighet var ett kriterium för att bli intagen på hospital.
Vad som var socialt accepterat var väldigt olika beroende på om man var till exempel kvinna eller man, fattig eller rik, barn eller vuxen, därför var det som var att betrakta som avvikelser också olika beroende på vem det gällde.
Det är väldigt lätt att göra sig lustig över hur märkligt allting var då, men poängen är ju att vi förstår hur föränderligt synen på psykisk sjukdom är. Jag är övertygad om att vi om hundra år kommer att se på vår tid med lika stor förvåning och löje, säger hon.”
Texten ovan kommer från den intressanta artikeln Galenskap och tvångsvård Sveriges Radio Släktband 24/9 2012. Man kan också lyssna på ett 24 min långt radioprogram.
Bilden visar nyckelknippa ur Psykiatriska Museets samlingar och har ej samband med artikeln ovan.
