”Sidsjöns sjukhus invigdes 1943 och betraktades då som ”humanitetens tempel”, ett mönstersjukhus för den statliga sinnessjukvården. En viktig anledning till att det då nya sjukhuset placerades i Sundsvall var tomten invid Sidsjön. Interiört planlades vårdavdelningarna utefter principer, som formulerats kring sekelskiftet. Professorn vid Karolinska sjukhuset, Bror Gadelius, sammanfattade kraven i två meningar: ”Undvik alla tvångsmedel i form av isolering och mekaniska våldsmedel: Lämna aldrig den sinnesjuke ensam utan ha honom under ständig uppsikt”. Patientantalet uppgick till 902 st, personalstaben 265 st. En läkare ansvarade då för 131 patienter.
”Specialen” placerades medvetet avsides. Längst upp i områdets östra kant var en stor paviljong placerad för 102 s.k. kriminella psykopater. Dit kom patienter från hela riket. Där var säkerhetsaspekterna mer utvecklade, som exempelvis extra galler för fönstren. Den tredelade promenadgården omgärdades av en sex meter hög mur. Kontakten mellan de straffriförklarade patienterna och de andra skulle minimeras. Den visuella kontakten med omvärlden var kringskuren. Från sina rum kunde patienterna se ut över sjukhusområdet. Men de vanliga patienterna utanför hade inga möjligheter att se in.
Specialavdelningen tillkom i ett differentierande syfte. De i huvudsak straffriförklarade patienterna var ett klientel, som sinnessjukvården sedan länge definierat som problemgrupp. Många patienter var inte i vanlig mening sinnessjuka. Flera var helt arbetsföra. Problematiken låg på ett helt annat plan:”Den statliga sinnessjukvården har att taga vård om ett avsevärt antal dylika sjuka, vilka genom retlighet, tendens till uppvigling, opålitlighet och manifest eller latent samhällsvådlighet i hög grad besvära sjukvården å vanliga avdelningar, vilka i gemen också kunna vara rustade med säkerhetsanordningar, som detta speciella patientmaterials vård kräver. Deras närvaro ger ofta åt en avdelning en prägel som icke är önskvärd.”
Patientgruppen som Peder Björck beskrev brukade i allmänhet gå under benämningen kriminella psykopater och det var för dessa som specialavdelningen på Sidsjön byggdes. Här fanns förutom expeditioner också en separat biograflokal inrymd i ett skyddsrum, en slöjdverkstad, en vävsal och ett bokbinderi. I kuvertverkstaden sysselsattes ”sådana patienter; som ej kunna placeras under friare arbetsförhållanden”.
Vårdavdelningarna var disponerade i två plan. Till varje plan fanns tre förhållandevis små avdelningar om 16, 17 respektive 18 platser. De sex avdelningarna var uppdelade i oroliga, halvoroliga, halvlugna och lugna samt två avdelningar för arbetande patienter. Specialen skulle senare bilda en egen överläkaravdelning, Klinik 3, men var redan från början en sluten värld för sig själv.” Fortsättning i nästa inlägg.
Texten kommer från artikeln ”Klinikens historia” på Rättspsykiatriska Regionkliniken i Sundsvalls hemsida.
