”Varje söndag cyklade mamma med Ingalill på pakethållaren ut till matsalen på Sankta. Vägen ditut följde Gamlebyvikens västra strand, tog sedan av upp genom Brevikskogen och in genom de tunga järngrindarna och fortsatte ytterligare någon kilometer genom det vidsträckta parkområdet. På dagarna var järngrindarna öppna men på kvällarna stängdes de med stora hänglås. Därute fanns rastgårdar med höga stängslen omkring där de tokiga fick hålla till, och man fick inte titta på dom för då kunde de bli arga. Sedan fanns de så kallade frigångarna. De var inte farliga, bara lite tokiga och de fick gå fritt i sjukhusparken men man fick inte titta på dom heller, eller prata med dom för då kunde de bli ledsna. Och det förstod Ingalill. Det måste vara hemskt att vara så tokig så att alla skrattar. Vilken skam!
Därute fanns också ”stormen” där moster Svea arbetade och där satt dom som var så tokiga så de inte visste vad de gjorde. Vad stormen var för något visste inte Ingalill, bara att det var något mycket hemskt. Fyraåringen sneglade bort mot en av rastgårdarna när de cyklade förbi. De tokiga gick av och an därinne – av och an. En tant satt på trappan med en docka i famnen. Hon vaggade och vyssade dockan, precis som om den hade varit en riktig baby. Några pratade och skrattade för sig själva, eller också grälade de med någon som Ingalill inte kunde se, hur mycket hon än försökte.
Hon kände sig illa till mods. Fast hon pratade förstås inte för sig själv, hon pratade bara med flickan i spegeln och det var ju inte samma sak. Det var det väl inte? Hon var inte alldeles säker på det.”
Berättelsen ovan är en 4-årings upplevelser av S:ta Gertruds sjukhus – läs hela berättelsen om Ingalill i novellen ”Morbror Brors demoner” på Argus.
Bilderna har ej samband med texten, de kommer från Psykiatriska museets bildarkiv.
