”I sistnämnda siffra äro dock icke inräknade nattvakterna uti den sedan förra inspektionen nyöppnade s.k. fasta paviljongen (länspaviljongen), där deras antal är 3, medan dagskötarna här äro 13. Av dessa tjänstgör en som portvakt, en i diskköket, 4 å nedre och 6 å övre botten; medan 2 äro avlösande. Skötarna äro nämligen här lediga vart 7:e dygn, medan skötarna å övriga avdelningar äro lediga var 10:e vardag (och varannan söndag).
Bilden tv visar patient på fasta paviljongen 1914-1917, år oklart. Bilden en glasplåtsbild ur Psykiatriska Museets samlingar.
Liksom förhållandet är vid Säters hospital hade även här manssidan haft mycket gagn av den s.k. fasta paviljongen, i det att hit överflyttats åtskilliga patienter som visat sig våldsamma eller oroliga, och för vilka plats icke kunnat beredas inom avd. 4. Av de 29 patienter, som vid inspektionstillfället vårdades å den s.k. fasta paviljongen, voro sålunda endast de 17 hit hänvisade från andra anstalter, nämligen från Kristinhamns hospital, Uppsala hospital och asyl, Piteå hospital och asyl och Långbro sinnessjukhus vardera 1, från Härnösands hospital samt Vänersborgs hospital och asyl vardera 2, från Säters hospital (för evakuering av dess fasta paviljong) 3 och från Växjö kriminalasyl 4 samt från straffängelse 2 (Mellin och Olssen): därjämte hade emellertid några kriminalpatienter, som medföljt transporter till Västerviks hospital från andra sinnessjukanstalter (i och för evakuering av dessa), även intagits å den s.k. fasta paviljongen.
Flera av såväl dessa som de i övrigt från anstaltens andra avdelningar hit överflyttade skulle icke behöva upptaga plats här, om anstalten disponerat tillräckligt antal platser å avdelningar för oroliga. Då jag i mina förra inspektionsberättelser beträffande Västerviks hospital framhållit behovet av ökat antal platser för oroliga och svårskötta patienter, har jag föreslagit att genom tillbyggnad av flyglarna till paviljongerna 4 och 5 skaffa nya enkelrum. Emellertid torde en sådan åtgärd icke komma att visa sig tillfyllest, vadan det i fråga om Säters hospital väckta förslaget att uppföra för vardera könssidan en ny paviljong för oroliga även för Västerviks hospitals vidkommande är att föredraga. Vad särskilt manssidan beträffar, är realiserandet av detta förslag snarast möjligt önskvärt även från den synpunkten, att det alltjämt må kunna å den s.k. fasta paviljongen beredas plats för å de olika hospitalen inkommande patienter, som behöva vård å sådan avdelning.
Bilden ovan th visar ett patientrum på Fasta Paviljongen ca 1914-1917. Bilden är en glasplåtsbild från Psykiatriska Museets samlingar. Denna typ av säng, ihopfogad utan spik, skruv eller bult, fanns kvar til 1970-talet. En säng har sparats på Psykiatriska Museet.
Något rymningsförsök hade icke förekommit från den fasta paviljongen, lika litet som det märkts någon komplott, e.d. Däremot hade man hos en patient (Ljungstedt), som till en början under tillsyn av en skötare understundom fick göra promenader å området, vid ett tillfälle funnit en sten gömd; sedermera hade förmånen i fråga för denne patient blivit indragen; vid mitt besök sade han sig skola, om han ej finge komma ut, begå självmord, men hotade med att dessförinnan döda en läkare, eller om tillfälle härtill ej skulle givas, i dess ställe tre skötare. Denna patient hade sysselsatts med vävning, varför det ena av arbetsrummen i övre våningen disponerades för hans räkning. Det andra på motsatta sidan av trappuppgången belägna arbetsrummet åter var apterat till borstbinderi, varmed 4 patienter sysselsattes. I övrigt sysselsattes inom denna paviljong 1 patient med bandväv (på sitt rum), 1 med strumpstickning, 1 med lagningar, 3 med att sy häktor och 4 med handräckningsarbeten, såsom städning, o.d. Antalet arbetande bland de i fasta paviljongen vårdade utgjorde sålunda 15.
Av närvarande patienter voro 4 på grund av våldsamhet ständigt isolerade utom de stunder de, en och en, fingo vistas ute å paviljongens ena promenadgård. I övrigt hade ett par patienter här tillfälligt varit isolerade för kortare stunder. Av skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, hade å manssidans övriga avdelningar förkommet handskar i en del fall (vid inspektionstillfället 8) och badsegel i ett fall samt i ett fall på grund av kirurgisk indikation skyddströja under några timmar. Å kvinnosidan hade handskar blivit använda endast i ett par fall, varjämte en patient här tidvis varit isolerad på grund av våldsamhet.”
Texten ovan kommer från Överinspektören för sinnessjukvårdens berättelser – 1914 – Västerviks Hospital – av Överinspektör Alfred Petrén från Medicinhistorisk databas. Nedan bild på Fasta Paviljongen i Västervik.
