”Ända sedan landslagarnas tid har de som varit från vettet ansetts vara utan ansvar och därmed inte möjliga att tilldöma straff. Den som inte har vare sig uppsåt eller vett nog att förstå sina handlingar skulle enligt rådande synsätt inte heller straffas för dem. Det förändrades inte heller när psykiatrin formerades under 1800-talet, även om det innebar att läkare fick en mer formell roll när tillräkneligheten skulle avgöras i rätten. Kring mitten av 1800-talet blev det läkares uppgift att tala om vem som var sund nog att ansvara för sina handlingar, och vem som inte var det. Rättspsykiatrin hade tagit sina första trevande steg.
Bilden ovan visar knivar gjorda av patienter på fasta paviljongen – ur Psykiatriska Museets samlingar. Bilden har ej samband med artikeln.
I dag döms den här typen av brottslingar till vård; de döms i domstol och placeras på rättspsykiatriska avdelningar. Under 1800-talet var det i stället så att den som slogs fast vara straffri varken dömdes eller frikändes utan förflyttades från domstolen till sinnessjukhuset. Dagens svenska system är tämligen unikt internationellt sett, och när psykiatrilagsutredningen (SOU 2012:17) i våras presenterade sitt betänkande önskade den en återgång till tidigare praxis. Den som är otillräknelig när ett brott begås bör enligt utredningen inte dömas för brott, utan straffriförklaras – precis som under den tid Lars Garpenhag har studerat. På sätt och vis kan man se det som att utredarna vill göra gränserna mellan brott och sjuklighet tydligare igen
Nu var emellertid inte gränsen mellan brott och sjukdom så tydliga i praktiken ens under 1800-talet. Lars Garpenhag har studerat närmare 300 journaler och kan visa att gränsen mellan sjukt och brottsligt med tiden blev allt mer diffus.
Antalet sinnesundersökningar i samband med brottsutredningar ökade från ett tjugotal till ett hundratal per år. Och från att ha varit något som vilka läkare som helst kunde utföra – provinsialläkare, fångvårdsläkare och andra läkare i statens tjänst – kom sinnesundersökningarna i allt högre grad att läggas på hospitalsläkarna, det vill säga de som hade erfarenhet och kunskap om sinnessjukdomar och deras behandling. Systemet blev alltmer formaliserat. Ingen som inte blivit klassad som sjuk av läkare betraktades som straffri. Däremot – och detta är viktigt – har Garpenhag hittat fall som visar att inte alla som klassades som sjuka blev straffriförklarade. Domstolen behöll med andra ord sin makt att i slutändan avgöra vem som var att betrakta som sinnessjuk i lagens mening.
De som blev föremål för sinnesundersökningar hade för det mesta begått grova brott. Våldsbrott, mord och mordbrand dominerade, men stöld, bedrägeri och annan mer lindrig brottslighet ökade sin andel över tiden. Det gjorde också sedlighetsbrotten. Under 1800-talets mitt förekom inte den typen av brottslighet alls bland de straffria, efter 1910 utgjorde sedlighetsbrotten hela 14 procent av de straffrias kriminalitet.
Dessutom förändrades också vilka typer av galenskap som betraktades som grund för straffrihet. I mitten av 1800-talet var det främst sinnessjuka, det vill säga personer som fått sin sinnessjukdom i vuxen ålder, som blev straffriförklarade. Med tiden räknade man även in dem som då kallades abnorma eller idioter, det vill säga de som var födda med sina problem. Om de sinnessjuka åtminstone i teorin kunde botas var de abnorma obotliga, eftersom de led av medfödda skador som i bästa fall bara kunde behandlas.
Under den senare delen av 1800-talet uppstod frågan om inte själva brottsligheten var sjuklig. Tidens kriminologer undrade om brottslingar kunde betraktas som normala, eller om de möjligen utgjorde en särskild ras, med arv från mindre civiliserade och utvecklade människor. Också i de patientjournaler som Garpenhag undersökt finns spår av sådana teorier, vilket även märks på att alltfler småbrottslingar kom att definieras som galna.
Men även om den sortens diskussioner intresserade tidens vetenskapsmän fick de inte något starkare fotfäste i domstolarna. Omständigheterna kring brottet ansågs fortfarande viktiga, liksom den tilltalades beteende. Varken det fattighjon som i slutet av 1860-talet högg ner tre andra fattighjon med en yxa eller den kvinna som giftmördade sin far betraktades som sjuk bara på grund av de hemska brotten. Om det däremot saknades motiv, eller om de åtalade uppträdde konstigt i rätten eller om närstående vittnade om tidigare förvirring, fanns det all anledning att misstänka sinnessjukdom.”
Texten kommer från den intressanta artikeln En tunn linje mellan brott och galenskap i Svenska Dagbladet 13/6 2012. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.
