”Förutom sina egna undersökningar litade läkarna ofta på andrahandsuppgifter för att skapa sig en bild av vilka de hade att göra med. Då spelade anhöriga, vänner och till med socialgrupp roll. Rika förmodades inte stjäla, så om de ändå gjorde det kunde de förmodas vara kleptomaner. Ömma mödrar tog inte livet av sina barn. Det kunde däremot desperata, ogifta kvinnor göra av olika skäl – bland kvinnliga brottslingar var det vid den här tiden ett av de vanligaste brotten. Således vittnades det i rättegångarna om folks kynne, klasstillhörighet och så vidare när tillräkneligheten fastslogs. Kvinnor som mördat sina barn kunde omtalas som särskilt kärleksfulla mödrar som tidigare alltid värnat om sina barn. Och när en ung man av bättre härkomst begav sig ut på en bedrägeriturné i landet framhölls det i rätten att han inte behövde de pengar han lurade till sig eftersom han själv redan hade gott om pengar.
Bilden nedan visar Västerviks Hospital med Fasta Paviljongen i förgrunden. Bilden har ej samband med artikeln, den kommer från Psykiatriska Museets arkiv.
På hospitalen fanns till en början inga särskilda avdelningar för de straffria. Först 1906 öppnades en kriminalasyl i Växjö, dit sinnessjuka brottslingar kunde skickas, och senare upprättades vid ett antal sinnesjukhus så kallade fasta paviljonger för särskilt farliga patienter (där det för övrigt inte bara fanns straffriförklarade). Det vanliga hade tidigare varit att sinnessjuka brottslingar vårdades tillsammans med andra patienter på precis samma sätt och på samma avdelningar. De fick i princip samma behandling och kunde dessutom röra sig relativt fritt om de betraktades som ofarliga eller på andra sätt vann läkarens förtroende. Däremot vårdades de kriminella generellt sett längre, vårdtider om tio år eller ännu mer var inte ovanligt.
Garpenhag visar att man för det mesta var obenägen att skriva ut straffria också om de var slutbehandlade eller till och med friska, eftersom man var rädd för att de skulle begå nya brott. Rädslan för att andra i samhället skulle drabbas av de vansinnigas framfart återkom ständigt. Dessutom spelade patienternas sociala omständigheter roll också vid utskrivningen. Det var lättare att skriva ut dem som redan hade tillgångar, arbete eller en familj som kunde ta hand om dem, än de som kastades ut till en mer osäker och ofta ensam tillvaro.
Garpenhag är en försiktig general och undviker för det mesta att spekulera kring orsakerna till de förändringar han spårar i sitt material. Men mellan raderna finns en historia om hur antalet straffria ökade i takt med att psykiatriker och rättspsykiatriker professionaliserades och skaffade sig en allt större arena.
Kring sekelskiftet ökade läkarnas auktoritet rent generellt, och många av de läkare som var aktiva inom den framväxande rättspsykiatrin var även aktiva inom politiken. Många hade också ambitioner för samhället i stort. Här fanns namn som Alfred Petrén, Olof Kinberg och Bror Gadelius. Petrén var inte bara läkare utan också socialdemokratisk ledamot av första kammaren och överinspektör för sinnessjukvården i riket. Han föreslog steriliseringar och verkade – så paradoxalt det än kan verka i dag – för en humanisering av sinnessjukvården. Olof Kinberg skulle senare bli läkare på fängelset Långholmen och hade mycket tydliga önskemål för hur vården skulle te sig. Han ville gärna se att fler brottslingar bedömdes av psykiatriker och att denna bedömning fick styra påföljden.
Tyvärr, får man väl säga, är boken sorgligt aktuell – inte bara med tanke på de ständiga rapporterna från Anders Behring Breiviks rättegång, utan också med hänsyn till de senaste årens rapporter om vansinnesdåd och diskussioner om rättspsykiatrins tillkortakommanden, inte minst i samband med de rymningar och våldsdåd som uppmärksammades stort häromåret. Hur kan sjukvården missa uppenbara galningar? Och var går egentligen gränserna för tillräkneligheten? Kan den person vara frisk som med berått mod skjuter ner folk? Brottsligt är det, självklart, men är det sjukt? Kan man begå sådana brott utan att vara åtminstone störd?
Vem kan bedöma det? Inte ens läkarna i Breivik-rättegången tycks säkra på sin sak. Förutom att två olika läkarlag undersökt Brevik och kommit till skilda slutsatser ska dessutom dessa läkarutlåtanden i sin tur granskas. Läkare kan helt enkelt inte med säkerhet uttala sig om Breivik är tillräknelig eller inte. Det finns inga klara besked att ge, inget entydigt test att genomföra, inget blodprov eller dna-test som visar vem som är galen och vem som är normal.
Villrådigheten över var gränsen går är lika gammal som rättspsykiatrin själv, vilket Garpenhags avhandling vittnar om. Det är visserligen enkelt att fastslå att vissa brott begås av galningar, men sedan finns det gråzoner och mellanting där det inte är självklart vad som gäller. Varken i dag eller för hundra år sedan.”
Texten ovan kommer från den intressanta artikel En tunn linje mellan brott och galenskap i Svenska Dagbladet 13/6 2012. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.
