Vi fick ett tips om en bok från twitterföljaren JP @AutarkSituation med anledning av gårdagens inlägg om Själö mentalsjukhus i Finland.
”Själö har även varit ett sk. Leprasjukhus. På finska heter Själö ”Seilin Saari”. I boken ”I industrisamhällets slagskugga” finns tre stycken berättelser. Mikael Eivergård ”Psykiatri som kulturarv” och Georg Drakos ”Kulturarv, berättelser och subjekt” och slutligen Marie Lennestig ”Mentalsjukhuset i hembygden”. Drakos essä handlar om just ”lepra” ur grekisk synvinkel. intressant det Drakos skriver om att bevara ”leprasjukas” kulturarv. De förvisades från ön och det blev turism istället…” (texten JP:s fyra tweets)
Tack JP för boktipset som sätter fokus på viktiga frågeställningar som vi som arbetar ideellt på Psykiatriska Museet ständigt brottas med !
”Kan kulturarv handla om förlåtelse? Är samhällets utpekande av kulturarv ett sätt att gestalta förfluten tid, med ett inslag av försoning? Med andra ord, har processen att minnas och glömma ett moraliskt och politiskt innehåll som går utöver att söka sanning och begriplighet?….
….Men vad avgör vilka delar av det förflutna som kan och bör kallas kulturarv? Handlar det om subjektets vilja att minnas, eller om det kollektiva minnets strävan efter någon slags sanning och representativitet? Bör fängelser och mentalsjukhus räknas till kulturarvet för att fångar och patienter ska uppleva att de räknas till samhället, eller handlar det snarare om att samhällets berättelse om sig själv blir skev och ofullständig utan fängelserna och mental-sjukhusen? I förlängningen handlar det förstås också om vilken roll professionella historiker och kulturarvsarbetare bör spela.”
Texten ur recension av Anna Storm i Polhem 2006-2007 av boken I industrisamhällets slagskugga – om problematiska kulturarv – Lars-Erik Jönsson och Birgitta Svensson (red)
Läs hela den intressanta recensionen genom att klicka på länken ovan. Bilden nedan har inte samband med texten. Den visar kvinnliga patienter på S:ta Gertruds Sjukhus.

