”Ett säreget fenomen, som doktorn aldrig kom i direkt kontakt med utan bara fick höra talas om, var det som i folkmun kallades ”Lule-skaken” och som bara drabbade kvinnor. I telefonluren kunde en panikslagen röst ropa: ”Doktorn måste komma med det samma för hon har sådana skakningar”. På misstanken epilepsi gjordes också omgående hembesök, men vid framkomsten hade i samtliga fall skakningarna upphört. Övriga kollegor gjorde samma erfarenhet. Några av de drabbade togs in på lasarettet för noggrann klinisk genomgång, men organisk bakgrund kunde aldrig påvisas. Doktorn skaffade en filmkamera och uppmanade de drabbade att omedelbart kontakta honom när skakningarna började, men han fick därefter aldrig några samtal. Mot slutet av 50-talet fanns inte ”Lule-skaken” mera.
Bilderna av Luleå nedan från Wikimedia Commons.
Ca 25 % av besöken utgjordes av mer eller mindre somatiserade neuroser – det hette så på den tiden. Det kunde vara funktionella hjärt- eller ryggbesvär eller enbart ”trötthet”. Att det till övervägande del av kvinnor som drabbades förklarades till en del, när anamnesen gav vid handen att de var dubbel-arbetande. De flesta hade förutom hemarbetet ofta tungt städarbete och dessutom inte så sällan tidningsutbärning. I östra Norrbotten gick en ström av flyttlass mot kusten och i synnerhet till den växande industristaden Luleå och omplaceringen blev för många hustrur en besvärlig social process. Vad som förvånade var att perioderna av arbetsoförmåga var relativt korta. Efter två – tre veckors sjukskrivning var de flesta beredda att återgå till sitt tidigare slit. Att kalla ”neuroserna” för en folksjukdom är en överdrift, men deras behandling tog tid och försäkringskassan införde ett tilläggsarvode på 5 kr, den s k”neurosfemman”, för konsultationer som varade mera än 30 min.
Mentalsjukvården var helt förlagd till Furunäsets sjukhus och var med hänsyn till dåvarande behandlingsmetoder underdimensionerad och, trots det oerhörda arbete som all personal där lade ned på vården, på gränsen till katastrof. Många läkartjänster i kustbandet var bemannade med utländska kollegor eller medicine kandidater utan full legitimation, vilket innebar att de inte hade behörighet att skriva vårdattester för
intagning på mentalsjukhus. Speciellt sommartid var situationen besvärlig och det hände att distrikts-läkaren i Luleå var den ende behörige på sträckan Piteå – Haparanda. Den social-medicinska situationen var ibland sådan att enklaste sättet att få en vårdkrävande patient till sjukhusvar att doktorn tog honom med sig i sin egen bil. Den revolution inom psykvården som moderna psykofarmaka medfört är, tillsammans med tillkomsten av de
skyddade verkstäderna, det mest betydelsefulla framsteget inom psykiatrin som någonsin skett.”
Texten ovan kommer från artikeln ATT VARA STADSLÄKARE I LULEÅ 1952 – 1981 av Lars Lundgren
84 år. Artikeln är 21 sidor mycket intressant läsning och kan laddas ner som pdf-fil.
