”Själö hospital i Finland var ett sinnessjukhus för kvinnor, ofta med oklara symtom som ”sedeslöshet”. En plats utan återvändo – kanske ett skäl till att patienterna inte steriliserades lika ofta som i Sverige..En kvinna skriver brev i december 1946 från Själö i Åbolands skärgård: ”Världen är långt borta, runtomkring finns endast havet. Besökare kommer inte hit.”
Ön är liten, tre kilometer lång och en kilometer bred. Brevskriverskan är där under tvång: ”Jag får promenera på gården en timme varje dag, men ut genom porten får man inte gå.” Inte heller breven får gå fritt. De måste lämnas öppna för genomläsning och kan konfiskeras. Så skedde med det här citerade brevet; det kom aldrig fram till adressaten, och därmed inte heller dess sorgsna beskrivning av vistelseorten: ”En enslig ö med endast denna anstalt, de obotligt sinnessjukas vårdplats.
Isolerat och svåråtkomligt var Själö en idealisk plats för full kontroll över människor som samhället både ville skydda sig mot och gömma undan. Under 1600-talet grundades där ett leprosarium, ett sjukhus för spetälska. Det förvandlades år 1755 till det första statliga sinnessjukhuset i Finland. År 1889 övergick det till att vara hospital för enbart sinnessjuka kvinnor, ”kronikerkvinnor”, och förblev så till år 1962, när det stängdes.
Om de som obotliga betecknade kvinnorna på Själö har den finländska sociologen Jutta Ahlbeck-Rehn skrivit sin doktorsavhandling ”Diagnosticering och disciplinering. Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944”.
Texten från den intressanta artikeln Brott och blödning Dagens Nyheter 3/3 2007. Läs hela artikeln genom att klicka på länken !
Kort intervju med Jutta Ahlebeck-Rehn från Svenska Yle, Finland. Klicka på länken !
Läs mer om Själö på Museiverkets hemsida genom att klicka på länken.
Andra lästips är på Wikipedia och Museikyrkan på Själö. Bild nedan från Wikipedia.
