Insulinbehandlingsbricka från Psykiatriska Museets samlingar.
På S:ta Gertrud Sjukhus börjades redan i slutet på 1920-talet användas insulin som gödningskur till magra och fysiskt nedgångna patienter. Patienterna kunde under en tid av några veckor dagligen få en spruta insulin på 4-8 IE * vilket gjorde att patienterna fick ökad aptit och deras näringstillstånd förbättrades.
Den österrikiske professorn Manfred Sakel introducerade insulincoma-behandling av en slump 1936. Sakel hade vid ett misslyckat avgiftningsförsök med en förvirrad narkoman av misstag givit denne en för hög dos insulin. Insulinet skulle rena mannens kropp från giftet, men den överdoserade narkomanen vaknade till efter glykosinjektion och var då fri från sin tidigare förvirring.
Läkarkåren trodde sig ha hittat ett hopp i det närmast kompakta mörker som psykiatrin befunnit sig i avseende bot för psykiska sjukdomar, då insulin började användas på sjukhusen. Behandlingen ansågs rensa nervbanorna i hjärnan. När dessa ”stängdes av” skulle patientens nervbanor hamna ”rätt” när denne återkom till medvetande.
Insulincoma-behandling som ansågs bota eller lindra psykosen scizofreni började användas på S:ta Gertruds Sjukhus 1939, på avd 5 för kvinnliga patienter och för män på avd 4. På avd 4 användes två salar för insulincoma-behandling. Tre skötare och en läkare var hela tiden närvarande vid behandlingen. Behandlingen var jobbig för patienterna men också tuff och stressig för personalen då flera patienter gick i coma samtidigt och senare med sockerlösning skulle väckas ur sin medvetslöshet.
Behandlingen gjorde på schizofrena patienter. De skulle ha sammanlagt 20 behandlingar 5 dagar i veckan i 4 veckor. Det kunde vara omkring 15 patienter som hade denna behandling samtidigt. Förfaringssättet var följande: Patienten fick kl 06.00 på morgonen en stigande dos insulin. Efter 5 dagar var man uppe på full dos insulin, då kunde det röra sig om 100 IE. Patienten var sängliggande. Gradvis sjönk blodsockret, patienten blev påverkad, svettig och motoriskt orolig. Patienten blev fastsatt med sängbälte. Patienten var nu i precoma. I detta tillstånd hände det att man gav elbehandling, det var dock inte så vanligt. Efter ytterligare en tid, ca 15 min var patienten i helcoma då alla reflexer utom de livsviktiga var utslagna. Bilden ovan från Psykiatriska Museets samlingar.
I helcoma skulle patienten ligga i 20 minuter. Därefter skulle man normalisera blodsockret, så att patienten vaknade. Man satte ner en sond (gummislang) genom näsan till magsäcken, anslöt med en tratt och fyllde på med 2 liter sockerlösning. Fick man av någon anledning inte ner sonden fick man spruta glukagon. Effekten var i stort sett densamma. Patienten vaknade efter 15-20 min. Hela behandlingen var klar ca kl 10.30 på fm.
Patienten fick därefter duscha och äta en kraftig måltid samt vila middag. På eftermiddagen skulle dessa patienter aktiveras. Var det på sommaren fick vi oftast gå till sjukhusets fina trädgård. Då fick man som skötare vara mycket observant på om patienterna återigen blev påverkade av insulinet. Då fick de dricka av medhavd sockerlösning. På kvällen fick sedan patienterna extra smörgåsar.
Biverkningar: Viktuppgång ca 15 kg på 4 veckor, pga sockerlösningen och den extra maten. Illamående och kräkningar om patienterna gick i eftercoma. Obehag och ångest för patienten när han/hon gick i coma. Några enstaka fall av hjärnskador och tom dödsfall.
Blev patienterna bättre av insulincoma-behandlingen ? Det botade knappast någon schizofreni, kanske blev de något symtomfattigare.
Ordförklaringar IE=Internationella enheter
Glukagon är ett hormon i kroppen som utsöndras av de Langerhanska öarna i bukspottkörteln. Glukagon insöndras vid sänkta blodsockernivåer och ökar glukoskoncentrationen i blodet, framförallt genom att stimulera nedbrytning av glykogen till glukos i levern. Glukagon har alltså en motsatt verkan till insulin.
Insulin är ett hormonellt protein som utsöndras efter en måltid som ett svar på förhöjda nivåer av glukos i blodet. Insulin bildas i betaceller som finns i de Langerhanska öarna. Insulin signalerar till kroppens muskler och fettvävnad att ta upp socker (glukos) från blodet.
Koma (latin: coma) ett stadium av djup medvetslöshet då hjärnans kontroll över kroppens övriga funktioner är mer eller mindre utslagna. Till skillnad från vid djup sömn kan personen i koma inte vakna genom ihärdigt ”väckande”, inte heller vända sig i sängen, kontrollera urinavgång och hjärnan tar inte heller notis om att personen till exempel är hungrig.
Texten är skriven av S-E Andersson, fd skötare på S:ta Gertruds Sjukhus.
