”Frågor om psykiatrins historia formulerades redan 1957, då jag som sjuksköterskeelev kom till Ulleråkers sjukhus i Uppsala, ett stort statligt mentalsjukhus, för en två månader lång utbildningstid.Jag mötte en helt ny värld fylld av förunderligheter. Varför kände jag en så stor gemenskap med dessa lidande och utslagna människor? Varför var det så fattigt, torftigt och trångt på mentalsjukhuset? Varför verkade hoppet om bättring och utskrivning från sjukhuset så avlägset, trots de nya psykofarmaka, ”neuroleptika”, som introducerats 1952 och som beskrevs som revolutionerande? Mina försök att förstå bemöttes ofta med ett uppgivet: ”Du som inte var med före ’de nya medicinerna’ kan inte begripa hur det var.” Vad var det jag inte kunde begripa? Att försöka fånga och förstå något av detta obegripliga formulerades till frågan: Hur var det på sinnessjukhusen ”före de nya medicinerna”?
Det fanns åtskilligt som föreföll svårbegripligt på mentalsjukhusen. Ihärdigt genomdrivna rutiner och till synes orubbliga föreställningar föreföll motarbeta mer medvetna och uttalade strävanden i vården. På en ”orolig intagningsavdelning för kvinnor” vid Långbro sjukhus, där jag var översköterska några månader 1961, fanns en rad regler som alla följde, men som ingen kunde motivera.Bland annat skulle alla nyintagna patienter placeras på största salen där de skulle förbli sängliggande minst tre dygn, iklädda sjukhuslinne. Under denna tid fick patienterna inte ha några personliga ägodelar hos sig, inte ens handväskor fick de behålla. Var det rentav ”sängläges-behandling på övervakningssal”, med traditioner från sekelskiftet 1900, som levde kvar i praktiken, trots uttalade målsättningar om ”aktivering”?
Texten kommer från den intressanta Omvårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets första hälft av Gunnel Svedberg som går att ladda ner som pdf. Klicka på länken för att läsa mera !
Nedan: Långbro, Stora mans. Bild från Wikipedia. Observera att bilden ej har samband med artikeln.
