”För femton, tjugo år sedan när jag jobbade extra i psykiatrin hände det att jag mötte patienter som hade levt hela livet på institution. Riktigt gamla människor som i ungdomen hade lagts in på dåtidens sinnessjukhus och sedan blivit kvar, decennium efter decennium. De är de mest övergivna människor jag mött. Insulinchocker, elchocksbehandling, tvångströja, omyndigförklaring, alla sorters psykofarmaka, Hibernal, Haldol, Mallorol… allting hade de varit med om. Jag minns särskilt en man som hade blivit lobotomerad någon gång på fyrtiotalet. Trots att han var riktigt illa däran kunde han aldrig glömma namnet på den läkare som ordinerat ingreppet. Det satt som tatuerat i minnet hur förvirrad han än blev.”
”Fler än 9000 skandinaver, varav 211 var patienter på Lillhagens sjukhus, genomgick en lobotomi, de flesta under 40-och 50-talet. Patienten tillfrågades sällan. I stället blev det anhöriga eller fattigvårdsstyrelse som fick ge sitt tillstånd. Trots att operationen i de flesta fall gjorde stor skada – patienterna blev ofta apatiska, var sjätte dog – fortsatte många sjukhus med operationen ända in på 60-talet, när den nya tidens psykofarmaka började komma.”
Citaten ovan kommer från den viktiga och intressanta artikeln Var sjätte dog av lobotomin från Expressen /GT 1/7 2009. Läs hela artikeln genom att klicka på länken.
