”Allmänt sett så trodde nog folket i Sverige att vi var rätt väl rustade när kriget bröt ut, men så var inte fallet. Omställning till krigsindustri tog fart och utvecklades succesivt. Staten behövde pengar till detta och gav ut försvarsobligationer som allmänheten fick köpa och som efter krigsslutet ända in på 50-talet återbetalades.
Importerade varor tog efterhand nästan slut tex bensin, oljor, kol och koks, kaffe, frukt mm. Bilarna fick drivas med gengas som framställdes på bilar och bussar i stora gengasaggregat som eldades med gengaskol eller björkkubbar som fick fyllas på efterhand. Till slut blev även ved för uppvärmning en bristvara och då började man gräva upp stubbar för att elda med.
Skrotinsamlingar startades där även skolbarnen fick delta. Insamlingen skedde runt ytterområdena, tex vid bondgårdar och skogsmarker.De flesta livsmedel blev ”på kort” och tilldelningen blev allt mindre ju längre kriget pågick. Kaffe ersattes med surrogat tex något som hette cikoria och som framställdes av kafferosterier. Kläder gjordes av cellull som nästan inte tålde väta. Skor fick man vara rädd om och för att minska slitage spikades nubb under sulorna och sattes på tå och klackjärn.”
Text av Karl-Georg Gustafsson, son till S:ta Gertruds Sjukhus jordbruksförmän. Texten kommer från utställningen ”Sjukhuset i krigens skugga som finns att se på Psykiatriska Museet från 1 juni till siste sept 2014.
