”Pro-terapeuterna, som stadsläkaren i Enköping Ernst Westerlund (1839–1924), Sveriges mest uppsökta praktiker, ville ha mindre prat och mera verkstad. En levnadstrött kunde doktor Westerlund enligt legenden sätta att snickra en likkista. Så blev han också av kolleger betraktad som kvackare. Inga lärda verk utgav han, själv kallade han sig ”psykolog”. Och så fick han inte heller några minnesord i Svenska Läkartidningen när han dog, men medicine hedersdoktor i Lund och teologie i Uppsala blev han och jordfäst av ärkebiskop Nathan Söderblom.

Också Enköpingsdoktorn hade erfarenhet av krigsskadade, som frivillig i dansk-tyska kriget 1864. Men genom sitt starka fokus på vardagligt patientarbete kom Westerlund aldrig att få disciplar och bilda skola. Det var inte heller från läkarkåren som initiativen i Sverige kom till arbetsterapins fromma utan från sidoverksamheter: från barnträdgårdslärarinnor, sjuksköterskor inom sanatorie- och vanförevården, slöjdlärare, mentalskötare, också fängelseanställda, inriktade på resocialisering av brottslingar (på Härlanda, i Hudiksvall).

Den svenska föreningens första ordförande hette Astrid Lindkvist. Hon hade utbildat sig i Wien, vid konstfackskolan där. Efter andra världskriget hamnade hon som vårdare på ett uppsamlingssjukhus i Sigtuna dit personer från Auschwitz, många svårt medtagna och mottagliga för allehanda sjukdomar, placerats efter transport med Röda korsets så kallade Bernadottebussar, med Estelles make greve Folke Bernadotte som organisatör. Ett mindre antal finska krigsveteraner kom för behandling till Sverige där Södersjukhuset i Stockholm spelade en institutionell avantgarderoll – och just där landade Astrid Lindkvist som chefsterapeut.

Ordnad utbildning av arbetsterapeuter i Sverige dröjde. När den första gången kom till stånd, 1949, kan detta i hög grad tillskrivas föreningens och dess beskyddare Estelle Bernadottes idoga strävanden, lobbyarbete, ett oförblommerat och synnerligen framgångsrikt mygel in i de allra högsta samhällskretsarna, bland generalläkare, justitierådinnor, höga ämbetsmän, fullblodsfilantroper.

Estelles amerikanska familjebakgrund blev uppenbarligen utslagsgivande. USA, tillsammans med Storbritannien, var föregångare. Där var redan på 1940-talet, rapporterade svenska läkare och utredningsmän som den omskrivna grevinnan hade satt på resande fot, arbetsterapin en etablerad akademisk disciplin. Den som verkade som terapeut hade antingen tvåårig universitetsutbildning, med föregående fyraårig high school, eller fyraårig, med tidigare två år på high school: den förra gav diplomering, den senare en kandidatexamen, BSc. Det fanns arbetsterapeuter med högre akademisk examen och i luntorna hittar man även exempel på sådana som kunde kalla sig doktorer, PhD.”

Texten kommer från artikeln Estelle är skyddshelgon för alla arbetsterapeuter DN 21/5 2012