”När konstnären Sigrid Hjertén 1948 avled som institutionaliserad mentalpatient var det i sviterna av en starkt könskodad lobotomi. För den kvinnliga galenskapen är något annat än den manliga – snävt villkorad och berövad genialitetens glans, skriver idéhistorikern Karin Johannisson.
Sigrid Hjertén ligger stel med bortvänt ansikte i sängen på Beckomberga. Hon är övergiven, innesluten i sig själv. Andra gånger kan hon promenera i sjukhusparken i kappa från exklusiva Holmbloms eller sitta i dagrummet och läsa sitt privata exemplar av Dagens Nyheter.Här är hon inlåst under sammanlagt fjorton år, först 1932–1934 och sedan 1936–1948. Gömd inuti sin diagnos – schizofreni – är hon som glömd. Till sist kan det gå år mellan journalanteckningarna. Här dör hon, efter en klumpigt utförd lobotomi.Vad förvandlar henne från framgångsrik konstnär i modernismens framkant till deprimerad hustru, rastlös arbetsnarkoman, ångestfull enstöring och till sist mentalpatient?
Hennes sjukdomskarriär påminner om Zelda Fitzgeralds (1900–1948). Båda är gifta med extravaganta och framgångsrika män (Isaac Grünewald och F Scott Fitzgerald). Båda representerar en mondän livsstil med resor, partyliv, designkläder och chica konstnärsrestauranger, men också storkonsumtion av piller och sömnmedel.”
Citatet ovan kommer från den intressanta artikeln Kollapsen är en kvinna av Karin Johannisson i Dagens Nyheter 1/7 2014. Läs hela artikeln genom att klicka på länken.
