”Det var en stor och komplicerad organisation. Jag tror att alla, patienter såväl som vi som kort- eller långvarigt i olika positioner tjänade ett levebröd där, gjorde så gott vi kunde. Åtminstone försökte vi följa tesen att »det första är att inte skada«.Vad kunde då hända? Mycket av det jag mötte var oväntat.
Vi gick över en stor muromfamnad och just då öde rastgård. Först gick överläkaren. Några meter bakom honom gick överskötaren och sist medicine kandidaten, som ibland kände sig som en springflicka. I mitten av rastgården var ett grovt rep uppspänt i midjehöjd. I tur och ordning kröp vi under. När vi kommit fram frågade jag vad repet gjorde där. Jo, det avskiljde de tuberkulösa patienterna från de friska. Jag tänkte: »Jag arbetar på ett dårhus«. Men smittad blev jag inte. Och den lilla avdelningen med tyfussjuka var hårt isolerad – som på en egen liten ö mitt inne i den större slutna enheten. Den som för många blev slut-enheten.
Jag kom från ett rutinsamtal med ansvarige skötaren på en låst avdelning och stod på tröskeln för att gå därifrån. Då kom en kvinna från ingenstans. Hon klamrade sig fast vid mig och ropade: »Hjälp mig härifrån! Hjälp mig härifrån! Hjälp mig härifrån!« Förtvivlan skrek ur varje cell i hennes kropp. Jag kunde inte göra annat än att frigöra mig ur hennes grepp, stänga dörren och låsa in henne igen.
Varje onsdag förmiddag skulle jag ha öppen allmänmedicinsk mottagning för »frigående« patienter. Dit kom en man för att han såg så dåligt. Jag hade inte gått ögonkursen och visste inte vad jag skulle göra. Jag tog hans glasögon och rengjorde dem grundligt. Han satte dem på sig och hans ansikte lyste upp. Han reste sig och ropade ut: »Jag har fått min syn tillbaka!«
En överskötare skulle visa mig sitt revir. Vi kom till en stor sal med sängliggande kvinnor. »Här finns bara paket!«, sa överskötaren och gick raskt tvärs genom salen utan att se sig om till höger eller vänster. Då sa ett av »paketen« högt och tydligt: »Hej svejs i lingonskogen!« Jag är småländska och har sprungit i många lingonskogar. Så jag tänkte att hon hört min dialekt och skickade mig en hälsning. När jag sen ensam gick tillbaka närmade jag mig hennes säng. Vi såg lite forskande på varandra och började ett trevande samtal. Lite senare fick jag också en viss kontakt med några av de andra »paketen«.
För att få lite ro och avbrott gick jag ibland ned till växthusen, som till största delen sköttes av patienter. De talade stillsamt om hur de hjälpte äppelträd och blommor att leva och växa. På and-ra sidan av grusvägen framför växthusen fanns en vacker dunge med lövträd, ja, nästan en lund. Under de höga trädkronorna lyste vildblommor. Jag tog några bestånd och planterade dem i min trädgård.
Cirka femton år senare tog landstingen över och sjukhuset bröts sönder. Patienter skingrades. Växthusen övergavs och modiga stadsbor sipprade in bland de gamla husen. En del verksamheter blev kvar, några tillkom, stannade eller övergavs.När jag senast var nere på Ulleråker var dungen med lövträd och vildblommor kvar. Vinden rörde om i löv och grenar och Fyrisåns vatten sorlade lågmält. Och varje år blommar tålmodigt i min trädgård blåsippor, vitsippor och vårlök från dungen på Ulleråker.
Men människorna jag mötte – vad hände med dem?”
Texten ovan kommer från den intressanta artikeln Det var en gång ett mentalsjukhus … av Elisabet Olander, fil mag, med lic, pensionerad överläkare i psykiatri, i Läkartidningen 29/4 2014. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.
