”De gamla mentalsjukhusen var ju både monstruösa och utopiska, på samma gång hem och fängelse. För mig var verklighetens Beckomberga en skammens plats. Det fina med att skriva en roman är att du som författare har möjlighet att återvända till den sortens platser och förvandla dem…. Jag slogs av det när jag skrev, hur sjukhusets historia också är en historia om Sverige och välfärdsstaten. Sjukhusets historia börjar vid skotten i Ådalen och slutar strax efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. När Olof, den sista patienten, vandrar ut genom sjukhusgrindarna i slutet av boken går han både ut i friheten och den totala ensamheten.”
Texten i stycket ovan kommer från artikeln Hur kan mentalsjukhus vara en magisk plats? i Svenska Dagbladet 14/9 2014, där Sara Stridsberg intervjuas om sin nya bok.
”I sin nya roman kopplar Sara Stridsberg samman Beckombergas tid med den svenska välfärdsstatens uppgång och fall, 1932–1995. Hon beskriver sjukhuset som ett ”slott på botten av världen som egentligen är ett fängelse, ett palats för vanställda och hopplösa där de får tumla omkring i ett stillastående smutsigt ljus, ensamma, inlåsta, bortglömda”.
Citatet ovan kommer från artikeln Hon gör mentalsjukhuset till hem Fria Tidningar 8/10 2014
Klicka på länkarna för att läsa hela recensionerna.
