”Nyköpings hospital var ett av landets första kronohospital. Dagens stenbyggnad, även kallad Tempelmanska huset efter arkitekt Olof Samuel Tempelman, uppfördes år 1799 på näst intill samma plats som ett äldre hospital.De sjuka som levde här kategoriserades efter olika former av sinnessjukdomar som exempelvis ursinne, tungsinne, vansinne, förryckthet, svagsinthet, fånighet, allmän förlamning, fallandesot. År 1861 var svagsinthet, ursinne och fånighet de mest förekommande diagnoserna.

Att grymma vårdmetoder förekom även på Nyköpings hospital bekräftas av skriftliga källor. Inspektioner från år 1853 berättar att de intagna förvarades under hemska förhållanden i så kallade ”burar” och att det förekom vederstyggelser, oväsen och stank som kunde associeras med äldre tiders inrättningar. Fotbojor av järn var fortfarande i bruk och några av de som inte rymdes i burarna var bundna till sängar i de stora sovsalarna.

År 1931 bytte Nyköpings hospital namn till S:t Annas hospital. Riksdagen beslöt år 1963 att mentalsjukvården skulle överföras från staten till landstingen, vilket skedde några år senare. När en ny psykiatrisk klinik öppnades år 1971 intill det nya lasarettet i Nyköping lades verksamheten slutligen ned. Drygt 40 år senare återstår ett vitt kors rest år 2012 på platsen där patienterna begravdes. Men även byggnaderna kan få oss att minnas och fundera kring platsens historia…

…Ända sedan medeltiden har vidskepelse, rädsla och fördomar resulterat i förföljelse och utfrysning av människor med avvikande beteende. I Södermannalagen från år 1327 framgår att de ”afvita” eller ”galne man” skulle hållas i ”gömo”. Det var belagt med böter om sådana fick gå lösa. De var vanligt att psykiskt sjuka låstes in i fängelser bland brottslingar och lösdrivare ända in på 1700-talet.
Vårdinrättningarna för gamla, fattiga och sjuka var länge kyrkans och klostrens ansvar, men efter reformationen kom hospitalen i statlig regi. När lasaretten utvecklades skiljde man på patienter med botbara sjukdomar och kroniska tillstånd. Den sistnämnda gruppen hamnade under hospitalens förvaltning på uppmaning av Kungen år 1766. Allt eftersom blev hospitalen renodlade sinnesslöanstalter. Fattighjon och gamla förvisades istället till fattigstugor och ålderdomshem.

Den svenska vården av sinnesslöa var länge ålderdomlig och grym. Stryk och aga förekom i stor utsträckning fram till slutet av 1800-talet. Vårdmetoderna grundade sig i en sedan länge vedertagen teori om att de sinnessjuka bar på ”rubbade tankar” som kom i oordning i sinnesvärlden. Oordningen kunde behandlas genom oväntade plötsliga sinnesrörelser som chockade patienten varpå tankarna återigen hamnade i ordning. Följen blev överraskningsbad och våldsamma duschar. Det förekom även att den sjuke sänktes ned i en sjö med tyngder och i sista stund drogs upp igen. Under 1800-talet var bruket av tvångströjan, tvångsstolar och mekaniskt tvång fortfarande i flitigt bruk.

En mekanisk metod som togs i bruk i början 1800-talet var svängbädden. Svängbädden var konstruerad som en centrifug. Patienten spändes fast på en bädd som snurrade runt en mittaxel i en hastighet på upp till 125 varv per minut. Verktyget var inget annat än ett tortyrredskap som senare förbjöds då undersökningar kunde visa att patienterna snarare blev sämre. Under det sena 1800-talet användes metoder som ansågs vara mer humana, till exempel sänglägesbehandlingar. De sjuka fick då ligga bundna i sina sängar bevakade av sjukvårdspersonal. Hur human metoden var kan diskuteras då patienter kunde befinna sig i sängläge under långa perioder.”

Texten och bilden kommer från den intressanta artikeln En pittoresk miljö med ett mörkt förflutet skriven av Sörmlands museum på Platsr Klicka på länken för att läsa mera !

”I småskolan hade jag en klasskamrat vars mamma var intagen på hospitalet. Han frågade om jag ville följa med och besöka henne. Innanför det höga järntrådsstängslet stod hon och väntade på sin pojke. Jag minns att så fort hon såg honom, stack hon ut händerna genom nätstaketet och ropade hans namn. Hon smekte honom på kinden och höll sedan kvar hans händer hela tiden vi var där. Ur Bertil Nymans minnen.

Hospitalet i Nyköping har anor från början av 1400-talet. 1920 fanns det ca 200 patienter på hospitalet. 1931 döptes det om till St. Annas sinnessjukhus. Verksam­heten på St Anna lades ner i och med öppnandet av den nya psykiatriska kliniken på Nyköpings lasarett på 1970-talet.”

Texten ovan kommer från Sörmlands museums webbplats Klicka på länken för att läsa mera !