”En färgstark karaktär som inte har lika mycket positivt att säga om psykiaterna är Carl-Benedict Gadd. Han kom till S:ta Maria som företagsläkare och ”kroppsläkare” på 40-talet.— Det var en otroligt jobbig tid i början. Jag tyckte att de flesta av psykiaterna själva borde varit patienter, suckar han.— I flera fall var det en kroppslig sjukdom som hade orsakat de mentala besvären hos de intagna, till exempel vid problem med ämnesomsättningen. Men de var sällan intresserade av sånt.
Carl-Benedict Gadd är dock mycket noga med att påpeka hur bra personalen togs om hand.— Det var en fantastisk arbetsplats. Det fanns inte en enda dag som jag inte gick till jobbet med glädje.1967 tog landstinget över ansvaret från staten och 70-talet blev ett omtumlande årtionde för psykiatrin i allmänhet och sjukhuset i synnerhet. De stora institutionerna ifrågasattes av socionomer och samhällsvetare, det omfattande bruket av psykofarmaka kritiserades hårt och på Medicinalstyrelsens rekommendationer testades nya, alternativa behandlingsmetoder som gruppterapi och psykoanalys. Det grova våldet ökade också, mentaliteten från samhället utanför hade alltid återspeglats på de nya patienterna. Övergrepp på både personal och patienter rapporterades i större utsträckning.
S:ta Maria var i ett skriande behov av upprustning. När den blivande sjukhusföreståndaren Anita Persson kom från Östra sjukhuset i Malmö 1974 blev hon nästan chockad.— Jag trodde inte mina ögon. Det var som att flyttas 20 år tillbaka i tiden. Jag tyckte fortfarande att det handlade mer om förvaring än behandling. Patienterna fick till exempel inte duscha regelbundet, men det ändrade vi på.— Det var också en tid av mycket nedskärningar och omorganisationer. Personalen mådde inte bra, fortsätter hon.S:ta Maria skulle bli mycket mindre, och så småningom började patienterna flyttas ”hem” till sina kommuner där de kom från. Människor skulle få leva sina egna liv, utanför anstalterna. Institutionsvården hade spelat ut sin roll. Men de gigantiska byråkratikvarnarna malde långsamt. Äldrevård och behandling av missbrukare förlängde livslängden för området i hälsovårdens tjänst med ytterligare ett decennium.1997 — ganska exakt 70 år efter att det invigdes — stängdes S:ta Maria sjukhus för gott.”
Texten ovan kommer från artikeln En sluten värld inpå stadens knutar i Helsingborgs Dagblad 25/2 2005. Klicka på länken för att läsa hela den intressanta artikeln.
