”Patienterna kom från ett stort upptagningsområde över södra Sverige. Ganska snart hyste salarna runt 2 000 patienter, jämnt fördelade mellan kvinnor och män. De delades in i olika avdelningar i paviljongerna beroende på hur ”oroliga” de var.Det sjöd av liv. På de snabbt anlagda idylliska grönområdena och i de stora, ljusa salarna rymdes sorg, mani, ångest, förtvivlan och över 400 anställda som slet för att hålla ordning på allt och alla.
Anders Varenius växte på 50-talet upp på S:ta Maria. Pappa Axel var psykiater och varje gång han blev befordrad fick de flytta in i en ny, lite bättre bostad. Hierarkin inom administrationen var närmast militant.— Det fanns en stor respekt för vad som tillhörde sjukhuset. Hela poängen var att det skulle råda ordning och reda, det var så patienterna skulle bli bättre. Vi gick aldrig på gräsmattorna, vi bröt inte en kvist.
Trädgårdsmästaren Leopold von Horn hade järnkoll. Den som upptäcktes sparka boll på fel gräsmatta visste vad som väntade.
— När det hände någonting, till exempel skadegörelse, så var det alltid dom från stan som gjorde det, berättar Anders Varenius.
Så stor var samhörigheten bland dem som bodde på S:ta Maria. Det var ”vi” och ”dom från stan”.I skolan skrattade ibland klasskamraterna när de fick reda på var han bodde, men någon mobbning var det inte tal om. Alltför många kände någon som var intagen eller som jobbade där.Det hindrade dock inte att stadsborna använde patienterna som ett slags bisarr underhållning. De åkte ut för att titta på, fascineras och förundras över det obegripliga som en psykisk sjukdom ofta innebär.— Jag kommer ihåg det. Vi upplevde det som mycket kränkande, säger Anders Varenius.
Han axlade så småningom själv sin pappas mantel och startade en egen karriär inom psykiatrin — också bland annat på S:ta Maria. I dag är han överläkare på rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg.— S:ta Maria har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Man måste komma ihåg varför det byggdes, och vilken framgång det var på sin tid, fortsätter han.— Det fanns psykiater som blivit cyniska efter en lång tid i yrket, men det fanns också de — inklusive min pappa — som aldrig skrev en kränkande rad om en patient. Det är jag förresten stolt över än i dag.”
Texten ovan kommer från artikeln En sluten värld inpå stadens knutar 25/2 2005 i Helsingborgs Dagblad. Klicka på länken för att läsa hela den intressanta artikeln.
