”…Vi befinner oss i Honduras, 45 kilometer norr om huvudstaden Tegucigalpa, på mentalsjukhuset Santa Rosita. En trasig grusväg leder hit genom i stora delar obebodd landsbygd. Sjukhuset var från början ett hospis för tuberkulospatienter, 1976 började man i stället ta emot psykiskt sjuka, men i dag har alla intagna inte ens en diagnos. Här finns alkoholister, kriminella, hemlösa. En sopstation för män, kvinnor och barn som samhället inte vet var de ska göra av.
…Psykiatrikern Mauricio Robelo är ansvarig för den öppna mottagningen – 60 externa patienter kommer till Santa Rosita för läkarbesök varje dag. När vi stiger in på hans kontor skriver han ut en hög recept. När jag frågar vad han anser om situationen här på sjukhuset lägger han ifrån sig pennan. – Den är fruktansvärd,svarar han med eftertryck. Det finns bara två mentalsjukhus i landet och vi har tre gånger så många patienter här som vi har kapacitet för. ”
Texten kommer från artikeln Honduras oönskade göms för omvärlden i Svenska Dagbladet 3/8 2014. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.
