Nelly Sachs, född Leonie Sachs 1891 i Schöneberg, död 1970 i Stockholm, var en tysk författare av judiskt ursprung.
Nelly Sachs tilldelades nobelpriset i litteratur 1966 med motiveringen ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde” Den 25 april 1952 blev hon svensk medborgare.
Tidiga verk av Nelly Sachs brändes under bokbålen runt om i Tyskland i maj 1933. Hon fick hjälp av Selma Lagerlöf att fly till Sverige 1940, där hon sedan kom att stanna till sin död.
Hennes hymnartade poesi är en klagosång över det judiska folkets olyckor.
En exakt kopia av hennes lägenhet, från Bergsunds strand, finns bevarad i ett magasin under Kungliga Biblioteket i Stockholm, komplett med alla hennes ägodelar. Vid Hornsbergs strand på Kungsholmen är Nelly Sachs park uppkallad efter henne.” Text och bild från Wikipedia.
”Den judiska poeten Nelly Sachs har ett författaröde som knappast liknar någon annans. Hon föddes i Berlin 1891 och räddades 1940, när kallelsen till arbetsläger redan kommit, till Stockholm tack vare ingripanden av bland andra Selma Lagerlöf och prins Eugen. Här levde hon sedan de återstående 30 åren av sitt liv, tidvis svårt plågad av mentala problem, förmodligen åtminstone delvis en följd av de svåra upplevelserna före landsflykten och vetskapen om vilket öde judarna, däribland de flesta av hennes närmaste, hade mött.”
Texten i stycket ovan kommer från Nelly Sachs bortom helgonbilden av Michel Ekman i Svenska Dagbladet 23/12 2010.Läs resten av den långa och intressanta artikeln genom att klicka på länken.
”För Nelly Sachs – som för många geniala konstnärer – fanns det dimensioner där språk, bilder, mystisk andlighet samverkar på ett sätt som är oåtkomligt för de flesta av oss. Det är ett intensivt tillstånd och en balansakt på randen till sammanbrottet. Skrivandet kan då vara en ibland otillräcklig ventil.
Tio år efter moderns död och inför en tilltagande berömmelse kunde hon inte längre värja sig, sammanbrottet ledde till sjukhusvistelse på såväl Södersjukhuset som Beckomberga i början av 1960-talet. Hennes paranoia blev så påträngande att hon inte längre klarade sig. Men på Beckomberga sköttes hon av en läkare, Sten Mårtens, som förstod henne och under resten av sin levnad skrev hon till och från in sig frivilligt. På sjukhuset fick hon ro och kunde arbeta.
”Beckomberga – dårhus – och ändå räddningen. Samlat lidande samlat uthärdat. /…/ Beckomberga – vänliga sjukhus – Läkare förstående godhet – systrar – ’stjärnbadade’ men jag – lidande – varje cell i min kropp fylld med lidande. Och jag vill inte ha några drömmedel till lättnad – ’i sanning gå under’”
Texten ovan kommer från artikeln Sagan om Sachs av Kaj Schueler i Svenska Dagbladet 9/10 2010. Klicka på länken för att läsa hela den intressanta artikeln !
