”Allmänt sett så trodde nog folket i Sverige att vi var rätt väl rustade när kriget bröt ut, men så var inte fallet. Omställning till krigsindustri tog fart och utvecklades succesivt. Staten behövde pengar till detta och gav ut försvarsobligationer som allmänheten fick köpa och som efter krigsslutet ända in på 50-talet återbetalades. Importerade varor tog efterhand nästan slut tex bensin, oljor, kol och koks, kaffe, frukt mm. Bilarna fick drivas med gengas som framställdes på bilar och bussar i stora gengasaggregat som eldades med gengaskol eller björkkubbar som fick fyllas på efterhand. Till slut blev även ved för uppvärmning en bristvara och då började man gräva upp stubbar för att elda med.
Skrotinsamlingar startades där även skolbarnen fick delta. Insamlingen skedde runt ytterområdena, tex vid bondgårdar och skogsmarker. De flesta livsmedel blev ”på kort” och tilldelningen blev allt mindre ju längre kriget pågick. Kaffe ersattes med surrogat tex cikoria och det framställdes av kafferosterier.Kläder gjordes av cellull som nästan inte tålde väta. Skor fick man vara rädd om och för att minska slitage spikades nubb under sulorna och sattes på tå och klackjärn.
För att folk skulle få god kondition startades över hela landet riksmarcher. Man skulle gå en viss sträcka, 5 km eller mer. Även något som hette allcykling då man skulle cykla en viss sträcka förekom. Jag kommer ihåg att vi cyklade fram och tillbaka till Hjortenbaden. Inkallelse till militärtjänst skedde i mycket stor utsträckning. Den gällde även äldre åldersgrupper den sk landsstormen. Åldersgränsen var 40 eller 45 år. Detta ledde naturligtvis till att det kom att saknas folk på många områden. Hur sjukvården drabbades vet jag inte men en del blev kanske frikallade och äldre fick nog också rycka in och hjälpa till.”
Skrivet av Karl George, son till en av S:ta Gertruds Sjukhus jordbruksförmän, till utställningen ”Sjukhuset i krigens skugga” 2014, Psykiatriska Museet.
