”Det är svårt att tro de stora roströda byggnaderna i mitten av Umedalen för bara några decennier sedan var ett mentalsjukhus. På fyrtiotalet bodde så många som 1200 patienter där. Umedalens mentalsjukhus byggdes 1934. Då var sjukhuset konstruerat för att rymma 900 patienter. När det byggdes fanns det ett stort behov av psykiatrisk vård, mentalsjukhuset fylldes snabbt med patienter. Umedalen fick ett stort intagsområde, de närmaste mentalsjukhusen var Furunäs i Norrbotten och Sidsjö i Sundsvall.
Det var många patienter som sökte sig till Umedalen men man for även ut och letade efter patienter. Psykiska sjukdomar var på denna tid något man skämdes för och undanhöll. Det finns fall där man funnit psykiskt sjuka människor undangömda i lador och dylikt. I sjukhusets början var inte ens alla patienter sjuka. Vissa, om än en liten del av alla bodde där i brist på annan bostad utan att lida av någon psykisk störning. Behandlingsmetoderna som användes kan man läsa mer om här.
I takt med att psykiatrin har utvecklats så har man diskuterat dåtidens vård eller den brist på vård man anser fanns. För att undvika hysteriska utbrott hos de intagna försökte man sysselsätta dom så mycket som möjligt. Det brukar kallas arbetsterapi. Det var dock ganska stökigt på många avdelningar. Att folk skrek på hjälp och klättrade på väggar hörde inte till ovanligheterna. När neuroleptiska mediciner kom lyckades man hålla patienterna lugna. Även lobotomin sågs som en revolution som öppnade för nya möjligheter. När man nu lyckades med behandlingarna kunde fler skrivas ut och antalet patienter minskade. För att lotsa ut patienterna i samhället kunde man låta de bo hos privatpersoner. Dessa personer var ofta bönder. Den som tog hand om mentalpatienter fick en blygsam ersättning. Patienterna hjälpte dock till med fysiskt arbete.
Under 70-talet anställde Umedalen psykologer och kuratorer. Det var vid den tiden man började tro på samtalsterapi. Innan det levde man i tron om att psykisk ohälsa var lättast att bota med fysisk behandling. Tiden gick, saker och ting utvecklades. 1967 beslöts det att landstinget skulle ta över all Sveriges vård. Efter det skedde inga större förändringar till dess att sjukhuset lades ner 1996.”
Texten ovan kommer från artikeln ”Umedalen” av Nils Wikberg. Klicka på länken för att läsa mera !
