”1930 års riksdag motionerar om anläggande av ett specialsjukhus för svårskötta obildbara sinnesslöa män. Samma år skrivs kontrakt om att använda Södra Skånska infanteriregementets kasernområde på Vipeholm för uppförande av ett statligt specialsjukhus med ett upptagningsområde över hela landet. 1929 års sinnessjuklag (SFS, 1929:321) träder i kraft 1931 och behandlar intagning och vård av de enligt dåtidens terminologi sinnessjuka och sinnesslöa, i dag motsvarande psykiskt sjuka och utvecklingsstörda.
Vipeholm öppnas den 1/10 1935 med två paviljonger och 612 vårdplatser. Sjukhuset blir snabbt fullbelagt då det finns ett stort behov av mentalsjukhus och vårdhem att bli av med de svårskötta sinnesslöa för att ge plats åt de egna vårdköerna. Redan 1936 tar man in minderåriga, och året därpå öppnas en paviljong för kvinnor med 150 platser Diagnosen på de män, kvinnor och barn som kommer till Vipeholm är i de flesta fall sinnesslöhet (idiotia) och i några fall epileptisk sinnessjukdom (insania epileptica). Orsaken sägs i de allra flesta fall bero på ärftlighet, undantagsvis nämns infektionssjukdom. Personalen under inledningstiden består av överläkare och sjukhuschef Hugo Fröderberg, andreläkare Stig Thome, intendent Rudolf Söderström, uppsyningsman Karl Pettersson, Förestånderska Elida Nilsson, ca 100 manlig sjukvårdspersonal, 30 kvinnlig sjukvårdspersonal, vilka ökar till 70 när kvinnopaviljongen öppnas, och ca 50 ekonomipersonal. På sjukhuset ges utbildning genom sk. lägre kurs för sjukvårdspersonalen.
Arbetsterapi eller sysselsättningsterapi påbörjas från starten, de som anses kunna utföra något sysselsätts med t. ex. köksarbete eller jordbruksarbete. Från 1939 delas de intagna in i 7 olika psykiska utvecklingsgrader, 0-3 sägs ”stå rena monstra nära”, och 4-6 benämns ”idiotia levis” med förutsättningar för psykisk utveckling. Majoriteten klassificeras inom 0-3. 1939 finns ett 60 tal patienter under 17 år på Vipeholm. Under 1930-talet utförs atropinbehandling och försök med röntgenbehandling, i övrigt brottas man med en stor TBC-risk och säger sig arbeta efter en disciplinerande medico-pedagogisk linje.
Under andra världskriget inkallas en stor del av den manliga personalen vilket leder till massanställning av outbildade vikarier. En period med ovanligt hög dödlighet inleds 1940, detta år sägs medellivslängden vara 39 år. I samarbete med St Lars börjar man 1945 att ge högre utbildning för behörighet till överskötare. Samma år inrättas Medicinalstyrelsens Odontologiska Försöksstation på Vipeholm, och patienter samt en del av personalen blir det representativa urvalet för den vetenskapliga undersökningen av sambandet mellan kolhydrater och karies. 1948 börjar man utföra lobotomi och försök med glutaminsyrabehandling, detta år finns det 35 barn under 15 år bland de 870 inlagda. Utvecklingen går mot en allt större vårdplatsbrist ute i landet, för Vipeholm betyder det växlande antal överbeläggningar och stigande exspektanttryck.”
Texten ovan kommer från artikeln Vipeholms sjukhus, Riksarkivets webbplats. Klicka på länken för att läsa mera !
